Komparativ analys: Pippi och Nora

Astrid Lindgrens Pippi och Henrik Ibsens Nora är båda ”starka” kvinnor – på så vis liknar de varandra. Att säga detta är dock inte att säga mycket, och jag vill i den här texten hävda att de, inom ramen för den ”starka” kvinnan, är varandras motsatser.

Pippi, å ena sidan, är ”stark” för att hon är självständig. Förutsättningen för hennes självständighet är dels att hon är rent kroppsligt stark – onaturligt stark, i själva verket – dels att hon är till synes outsinligt rik. Hennes självständighet tar sig främst uttryck i att hon bor ensam i en stor villa utan mamma och pappa, samt saknar intresse för sociala normer, lag och ordning. En kondenserad karaktärisering av Pippi erbjuds när Lindgren skriver att ”[h]on var så gruvligt stark, att i hela världen fanns ingen polis som var så stark som hon” – som för att säga, att om hon inte var så stark så skulle hon hamna i problem med lagen (förlora sin självständighet).

Nora är på ytan Pippis motsats. Hon är ofri eftersom hon inte har några egna pengar, och för att alls få tillgång till några måste hon ingå i en relation (den till sin man) där hon reduceras till ”min lilla sångfågel”. Hela dynamiken i Ibsens pjäs bygger dock på just det faktum att Nora enbart ”på ytan” är Pippis motsats. I hemlighet, och på olaglig väg, har hon lånat pengar för att kunna betala för den Italienresa som enligt hennes mans läkare (och tillika Noras nära vän) är nödvändig för att rädda makens liv. ”Under ytan” inverteras således den relation som existerar ”på ytan” – i hemlighet är Nora den starka personen, personen med pengar. I hemlighet är Nora Pippi.

Att säga att Nora är Pippi i hemlighet är dock inte detsamma som att säga att Nora egentligen är Pippi, att det egentligen inte finns någon skillnad mellan Nora och Pippi. Det faktum att Nora gör i hemlighet vad Pippi gör öppet förändrar nämligen själva innebörden av dessa handlingar. När Nora i hemlighet är den starka/den med pengar är syftet att upprätthålla en social relation där hon är den svaga/den utan pengar. När Pippi är dessa saker öppet så är resultatet tvärtom antisocialt, i den meningen att Pippi inte behöver någon, tar tämligen lite hänsyn till andra, och så vidare – kort sagt, är en tämligen antisocial person. Det är med andra ord på grund av att det finns en diskrepans mellan Noras sociala roll, å ena sidan, och vem hon är egentligen/i hemlighet, å den andra, som Noras sociala liv kan reproduceras; omvänt är det på grund av att Pippi öppet är både onaturligt stark och outsinligt rik som hon kan vara en antisocial person.

Denna skillnad mellan Nora och Pippi reproduceras också i deras respektive tal. Både Nora och Pippi ljuger – detta är en sorts grundförutsättning för båda deras tal – men medan Noras lögner är fungerande (alltså hemliga) lögner, är Pippis lögner en sorts pseudo-lögner, öppna lögner. Pippi ljuger mer eller mindre konstant; detta är känslan som hennes tal förmedlar. Samtidigt får man som läsare aldrig känslan att hennes lögner faktiskt lurar någon, då ingen från början tycks förvänta sig att hon ska tala sanning. Vad Pippis tal saknar är på så vis en social relation där det hon säger kan tas för sanning; hennes lögner är därför asociala lögner, isolerade instanser av tal utan social verkan. Med Nora är det tvärtom. Hon är en mästare på att ljuga just på grund av att hon ingår i en social relation där hon antas vara en naiv, svag kvinna utan några som helst manipulativa förmågor. Alla tror att hon talar sanning hela tiden; därför kan hon ljuga konstant.

Vad vi står inför är på så vis två diametralt motsatta positioner: å ena sidan en kvinna som döljer sin styrka och sina pengar, och som därigenom reproducerar det sociala rum där det finns ”sanning” och sociala relationer (till män/auktoriteter); å andra sidan en kvinna som är öppen med både sin styrka och sina pengar, och som befinner sig i ett antisocialt rum bortom både sanning och sociala relationer.

Låt mig dock kort förtydliga vad jag menar med ”sociala relationer” – allt hänger på den narrativa möjligheten för Pippi att existera. Om vi utgår från de två viktigaste fakta vi vet om Pippi – att hon är onaturligt stark och outsinligt rik – så kan vi se att båda dessa fakta existerar så att säga före och/eller bortom sociala relationer. På samma sätt som Pippi styrka sitter i hennes kropp, tycks det mig som att hennes rikedom ”sitter” i hennes guldpengar: de bara finns där, mer eller mindre oförklarade och uppenbarligen outsinliga, som värde i och för sig. På så vis, om det är Pippi som kan lyfta sin häst, så är det hennes guldpengar (och inte någon annans tidigare arbete) som köper den.

Ett Dockhem handlar om sociala relationer, skulle jag säga, av samma anledning som den dekonstruerar möjligheten till Pippi – vilket alltså är detsamma som möjligheten till den självtillräckliga, starka kroppen, å ena sidan, och de i sig värdefulla pengarna, å den andra. Låt oss först prata om pengar. Om det är något som Ibsens pjäs lär oss, så är det att pengar aldrig på något enkelt vis kan ”vara” värde. Istället, förstår vi, är de alltid representationer av värde – och som sådana döljer de i alla riktningar sociala relationer! I Ett Dockhem syns detta främst i det faktum, att den enda person som tror att pengar ”är” värde – alltså, att pengar producerar de sociala relationer ur vilka de i själva verket är sprungna – också är den mest blinda. Detta är Noras man, Torvald. I sin blindhet förväxlar han pengar med värde när han tror att han på egen hand reproducerar familjelivet genom att ge Nora pengar till mat – en illusorisk skapelseakt som döljer det faktum att Nora i hemlighet använder hälften av pengarna till att betala av det lån som hon tog för att rädda Torvalds liv. Pengar, detta är således läxan, kan bara framstå som värde i sig för den som är blind inför hela den sociala process som ger dem dess kraft. Samma sak gäller för den självtillräckliga, starka kroppen. Torvald tror att han är stark och att Nora är svag, men i själva verket bygger hans egen styrka – hans uppfattning om att ha en självtillräcklig kropp – på att Nora döljer det faktum att hon räddade hans liv. Torvalds kropps självtillräcklighet är således en mystifikation, en materialisering och fetischisering av Noras (osynliga) sociala relationer.

Allt detta, tycks det mig, kan på en mer abstrakt nivå uttryckas i termer av bas och överbyggnad. Detta argument kräver dock en kort utvikning om dessa begrepp. Raymond Williams har argumenterat att basen, i marxistisk mening, inte bör förstås som en statisk ”objektivitet”, utan som en dynamisk process. Anledningen är att basen, enligt Williams, inte består av en uppsättning fasta objekt (pengar, maskiner, etc.) utan av just sociala relationer. Överbyggnaden, å andra sidan, är enligt Williams inte en enkel spegling av dessa relationer, utan en representation av dessa i mystifierad form. Pengar, till exempel, är en sådan representation. Pengar är en representation av värde, som i sin tur är en representation av abstrakt/socialt arbete, men vi tänker för det mesta att pengar helt enkelt ”är” värde, och mystifierar/osynliggör således basen. Poängen är dock att dessa mystifierade representationer av basens sociala relationer inte uppträder i efterhand, utan utgör en integrerad del av basen: pengar representerar abstrakt/socialt arbete, ja, men utan pengar skulle arbetet inte kunna säljas som abstrakt/socialt arbete. När kapitalister tänker sig att de ”skapar arbete” genom att investera kapital i produktion, har de därför både rätt och fel: egentligen är det ju tvärtom arbete som skapar pengar, men relationen mellan arbete och kapital kan bara finnas till så länge pengar tillerkänns den sociala förmågan att just ”skapa arbete”. Överbyggnaden utgör på så vis en del av basen som dess ”realillusion”.

Vi kan med enkelhet applicera detta på Torvald och Nora. Deras officiella relation (överbyggnaden) – inom vilken Torvald är stark och självständig medan Nora är svag och beroende – är producerad ur en social verklighet (basen) där rollerna är ombytta, där Nora är stark och självständig och Torvald är svag och beroende. Syftet med basen är dock inte att existera i sin egen rätt, utan just att producera överbyggnaden. Basen och överbyggnaden är således varandras förutsättningar: syftet med Noras osynliga relationer är att skapa den officiella relationen, och när överbyggnadens illusionskraft till slut försvinner (när Torvald får reda på hur det egentligen ligger till), försvinner också basen. Därför, när Nora i slutet av pjäsen hoppas att ”miraklet” ska inträffa – att Torvald ska älska henne för den hon är, alltså, att han ska älska henne också när han fått syn på basen – så är detta i sanning ett hopp om ett mirakel, ett hopp om att trolleritricket ska fungera även efter att det har blivit förklarat. Något sådant händer förstås inte, och Nora tvingas inse att den person som Torvald älskar enbart existerar inom ramarna för just det trolleritrick som Noras dubbelliv har producerat.

(Som en fotnot anmärker jag att Noras påföljande ovilja att uttala sig om vad ett sant äktenskap skulle kunna innebära, på ett tämligen exakt vis motsvarar Marx ovilja att teoretisera kring hur ett fritt samhälle skulle se ut. När det står klart för Nora att den ”kärlek” som existerade mellan henne själv och Torvald bara existerade så länge överbyggnadens mystifierade relationer förblev intakta, slår hon fast att det enda hon vet, är att detta inte är kärlek, och att hon därför måste bryta med den helt och hållet – göra revolution.)

Pippi, å andra sidan, framstår i mina ögon som en perfekt bild av Torvalds värsta mardröm: hans egen fantasi om sig själv – stark, självständig och utrustad med underbart abstrakta (läs: icke-sociala) pengar – men i formen av en kvinna. Som sådan är Pippi en rolig satir: hon visar upp den antisociala individualisten i all sin monstruositet. Samtidigt är hon fast i ett språk som jämställer självständighet med den självtillräckliga, starka kroppen, å ena sidan, och de i sig värdefulla pengarna, å den andra. Genom att framställa frihet enbart som frihet från det sociala (friheten att vara antisocial) är det svårt att se hur hon skulle kunna stå för en trovärdig bild av uppror – i verkligheten är ju Pippis position förbehållen de som inte behöver göra revolt!

Om kärlek och kapitalism

En väldigt vanlig åsikt inom vad som löst kan betecknas som ”vänstern”, är att dagens politiska människa har tappat förmågan att tänka sig ett alternativ till kapitalismen. Uttalat eller ej – så lyder berättelsen – har vi alla accepterat Francis Fukoyamas över tjugo år gamla tes att Historien (med stort H) har nått sitt slut i och med den globala kapitalismen, och att det därför är, som ordspråket lyder, ”enklare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens undergång”.

En annan väldigt vanlig åsikt, men inte alls inom vänstern (och framförallt inte inom den akademiska vänstern), är att den här världen behöver mer kärlek – att problemet med dagens värld är att människor är alltmer giriga, alltmer korrupta och alltmer egenintresserade, och att lösningen därför är att vi börjar visa varandra mer kärlek. Det är inte helt ovanligt, åtminstone inte i min Facebook-feed, att de personer som hyser den här åsikten lägger upp Youtube-videor där människor beter sig generöst, självuppoffrande eller på annat sätt ”mänskligt”, tillsammans med kommentaren: ”Har återfått min tro på mänskligheten”. Ni känner igen dem, va? De är sentimentala och inser inte att problemet är strukturellt. Åtminstone om vi frågar den första gruppen.

Jag vill i den här texten inte ta ställning för eller emot den ena eller den andra åsikten. Mitt syfte är i själva verket det motsatta: att beklaga den polarisering och sociala distans som finns mellan dessa två grupper, dessa två åsikter. Min tes är nämligen att om det finns ett problem som förenar båda dessa grupper, båda dessa åsikter, så är det att de har glömt bort varandra.

Låt oss börja med den första gruppen. Varför, menar de, har vi tappat förmågan att tänka oss ett alternativ till kapitalismen? Det vanliga svaret är att kapitalismen har blivit så dominant, så ”hegemonisk”, att dess grundläggande rationalitet – dess grundläggande relationer och målsättningar – har kommit att genomsyra allting som sker. Det finns liksom inte längre någon utsida till kapitalet, säger de; till och med motstånd mot kapitalet visar sig för det mesta i slutändan vara så fullkomligt präglat av kapitalets logik att det inte åstadkommer mer än att reproducera det system som det försöker störta. Det bästa vi kan göra är därför att vara deprimerade över situationen – då accepterar vi åtminstone inte kapitalets lyckopropaganda, och dessutom gör depressionen oss mindre produktiva, vilket i sig kan tänkas utgöra en sorts protest mot den profithunger som kräver glada och friska medborgare.

Hela denna analys hänger således på tesen att det inom dagens kapitalism inte finns någon utsida till kapitalet, att inga relationer undflyr kapitalets allomfattande logik. Frågan är: stämmer det? Jag vill bestämt svara nej. Varför? För att låna våra sentimentala vänners språk: eftersom det finns kärlek. Det finns, menar jag, situationer och relationer inom vilka det vore fullständigt absurt att bete sig som en kapitalist, situationer och relationer som – om de verkligen vore genomsyrade av kapitalets logik – helt och hållet skulle upphöra att existera, men som trots detta finns överallt. Tänk, till exempel, på relationen mellan förälder och barn. Om denna genomsyrades av kapitalets logik, då skulle föräldrar börja betrakta sina barn som investeringar, vars värde bara kan mätas i termer av högre eller lägre avkastning. Fungerar sådana relationer på det viset? Inte ofta. Varför? Det är rätt svårt att svara på, inte sant? Det enda svaret tycks vara att det helt enkelt vore absurt. Att relationen skulle kollapsa om den fungerade så.

Men låt oss ändå försöka. Kärleksrelationer, skulle jag säga, utgör platser utanför kapitalet eftersom kärleken gör oss uppmärksamma på det faktum att vi inte är separerade från varandra – att vi inte är två autonoma individer som kan mäta debet och kredit i relation till varandra – utan tvärtom gjorda av varandra. Kärleksrelationer, tvärtemot kapitalismens utbytesrelationer, är sådana där din förlust och din smärta också är mina, där din glädje och njutning också mina, där, kort sagt, din rikedom eller fattigdom också är min rikedom eller fattigdom, eftersom ”du” och ”jag” bara är tillfälliga instanser av den kärlek som skapar ”oss”. Alla som varit förälskade vet detta: att bli kär är en kris för den autonoma individen, för den människa som går runt och tror att hen bestämmer över sig själv.

Problemet med formeln ”den här världen behöver mer kärlek”, skulle jag därför säga, är inte att den i sak är fel. Tvärtom, tagen för sig är jag i grund och botten beredd att helt och hållet ställa upp på den: vad den här världen behöver är mer kärlek! Problemet, skulle jag istället säga, är att ”kärlek” allt som oftast reduceras till att betyda ”individuella kärlekshandlingar”. Vilket såklart i sig är ett tecken på att våra vänsterkamrater till viss del har rätt när de säger att det är svårt att tänka bortom kapitalismen. För om det är någonting som är kapitalismens stora problem, så torde det vara att det är ett system som omöjliggör kärlekens princip att realiseras inom alla relationer utan just de privata. Bara inom privatlivets kärleksrelationer är det rimligt att sluta räkna debet och credit, bara här är det rimligt att sluta konkurrera med andra människor om lycka och framgång. Alla andra gånger är detta fullständigt irrationellt.

Vad vi står inför är därför två åsikter som väsentligen tycks vara inverteringar av varandra. Jag vill uttrycka det såhär: anledningen till varför vi har svårt att tänka oss ett alternativ till kapitalismen, är att kapitalismen gör det väldigt svårt för oss att tänka på kärlek som någonting annat än den kraft som skapar och upprätthåller relationer i privatlivet. Om vi alls har tappat någon förmåga, så är det därför inte förmågan att föreställa oss situationer och relationer utanför kapitalet – de flesta av oss vet som sagt hur det är att älska någon – utan istället förmågan att se kärleken som en princip som även håller samman bostadsområden, städer, arbetsplatser, etc. Vi har, med andra ord, tappat förmågan att se hur kärlekens princip ska kunna uttryckas och realiseras på institutionell nivå.

Eller, tappat och tappat förresten. Vi har framförallt slutat ställa oss denna fråga, till förmån för en alltmer dominant uppdelning mellan å ena sidan de som pessimistiskt upprepar att vi inte kan tänka oss ett alternativ till kapitalismen, och i samma stund glömmer bort att det finns kärlek, å andra sidan de som glatt säger att allt som behövs är kärlek, och i samma stund reducerar det politiska till en privatsak.

”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, ringer dock en klocka. Det är en formell både för kärleksrelationer och för organiseringen av samhällsinstitutioner, såsom matbutiker, skolor, sjukhus, apotek, brandkår och äldrevård. Men det kanske är ett extremt förslag att vi börjar där?

Om Idol och vad vi menar med ordet "begåvning"

Snart sätter en ny säsong av svenska Idol igång. Nu ska unga människor än en gång kämpa emot varandra i hopp om att bli Sveriges nästa stora popstjärna. Premissen för programmet är att ju större din begåvning är, desto större är dina chanser att konkurrera ut alla andra – och om din begåvning visar sig vara stor nog kan du se fram emot att i slutet av programserien stå ensam kvar som vinnare av titeln ”Sveriges nästa Idol”.

Den här synen på vad det innebär att vara ”begåvad” är så djupt förankrad i vår kulturella uppfattning av vad det innebär att vara människa att vi överhuvudtaget inte reflekterar över den. En person som är begåvad, tänker vi, har fått en eller annan egenskap – en vacker sångröst, en stor intelligens, ett vackert utseende, social kompetens, etc. – som på olika sätt hjälper henne att ta sig fram i världen, som ger henne en fördel i relation till andra människor vad gäller att nå framgång. Kanske är dessa egenskaper medfödda, kanske är de ett resultat av miljö. Men, säger vi, de har givits som gåvor till sina innehavare, med hjälp av vilka de kan förverkliga sina drömmar. I vårt samhälle är en av dessa drömmar att bli popstjärna. 

Så har vi människor dock inte alltid tänkt på saken. Om vi lyfter vår blick en aning så ser vi i själva verket att nästan alla kulturer som någonsin har existerat, såväl historiskt som etnografiskt, har tagit sig an frågan om "begåvning" i diametralt motsatta termer. I dessa kulturer har en begåvad person inte setts som en person som har "fått" någonting (en viss unik egenskap) utan som en person med någonting unikt att ge till världen. Låt oss för argumentets skull säga att jag har begåvats med en vacker sångröst. För nästan alla människor som någonsin har levt skulle det vara helt och hållet befängt att se på denna egenskap som någonting jag har fått, som placerar mig i en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Min vackra sångröst, skulle de istället säga, är en gåva till alla som får lyssna till den. Således är min unika begåvning, vad den än råkar vara, den unika gåva som jag kan ge till alla andra, inte min unika fördel gentemot dem.

Anledningen till varför de allra flesta människor har sett på begåvning på det här viset är att de allra flesta människor har levt i så kallade ”gåvoekonomier”. Den grundläggande skillnaden mellan sådana ekonomier och den ekonomi som vi lever i, är att rikedom i gåvoekonomier inte mäts i hur mycket en person kan ta ifrån alla andra, utan i hur mycket hen kan ge. Låt säga att jag är en mycket begåvad jägare i ett samhälle av jägare- och samlare, och att jag ständigt finner mig i en position där jag sitter på ett överflöd av kött. I sig utgör detta överflöd inte någon större personlig rikedom än om jag hade haft precis så mycket jag behöver: jag kan ändå inte konsumera allt själv, och om jag bara sitter på det så ruttnar det. Det enda sätt som jag kan omvandla mitt kött till personlig rikedom är därför genom att ge bort det. Det jag blir rik på då är sociala band – jag blir rik på en gemenskap av människor som tycker om mig och som vill hjälpa mig när de sitter på någon sorts överflöd, eller när jag behöver hjälp med någonting. Centralt är att mer för mig alltid är mer för alla andra också: eftersom den enda ”resurs” som kan ackumuleras i en gåvoekonomi är mitt sociala nätverk, ligger det i mitt intresse att dela med mig av mitt överflöd. Till slut står alla i mindre tacksamhetsskuld till alla andra, och det gör alla rikare.

Vår ekonomi, kan vi säga, bygger också på att alla är i skuld hela tiden, men ger diametralt motsatta resultat. Enkelt uttryckt kan vi säga att vår ekonomi bygger på skapandet av pengar, och pengar skapas genom att lånas ut till ränta. Kanske är jag kapitalist och vill investera i produktion av skor, och går då till en bank som är villig att låna mig pengar. Om jag är en duktig kapitalist kan jag använda de pengar som jag fått av banken för att skapa mer pengar, och kan då betala tillbaka min ursprungliga skuld och samtidigt ha pengar över, som jag kan investera på nytt. Problemet är det, att om alla pengar skapas ur skuld så kommer mängden skuld på totalen alltid överskrida mängden pengar. Lösningen på det här problemet heter tillväxt, vilket i grund och botten betyder att vi ständigt måste vara på jakt efter nya investeringsmöjligheter som vi kan pytsa in nya pengar i, och vars avkastning vi kan använda för att betala av våra tidigare skulder. Dessa nya pengar innebär dock ny skuld, som vi än en gång bara kan betala tillbaka genom att hitta åter nya investeringsmöjligheter, ur vilka vi drar på oss ny skuld, och så vidare. 

För oss människor, som lever i en sådan ekonomi, blir resultatet en sorts ständig panik, där livet innebär att vi hela tiden måste konkurrera med våra medmänniskor om alltid-för-få resurser, där varje altruistisk impuls hela tiden måste ställas i relation till vår möjlighet att betala tillbaka våra skulder, där mer för mig är mindre för dig, och så vidare. Världen blir således inte en plats där jag blir rik av att dela med mig; istället blir världen en plats där vi alla måste slåss mot varandra om en begränsad mängd pengar som uppenbarligen aldrig tycks räcka till. 

När vi ser på varandra och våra unika egenskaper – alltså, när vi ser på varandras begåvningar – blir det därför naturligt för oss att fråga på vilket sätt som de ger sina innehavare en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Det är ju så världen fungerar! Vad vi måste minnas, dock, är att världen bara ter sig sådan så länge vi organiserar vår ekonomi utifrån en artificiell knapphet, skapad ur ett pengasystem byggt på skuld. Att pengarna ständigt måste växa är trots allt bara en social överenskommelse, inte ett naturgivet faktum, och om vi insåg detta så tror jag att vi också skulle inse att människor föds berikade på en mängd gåvor som de kan ge till varandra, inte med ett antal egenskaper som gör det möjligt för dem att konkurrera ut varandra. 

Idol skulle då onekligen framstå som ett mycket märkligt koncept.