Som sagt läser jag just nu en introduktionskurs i kulturgeografi vid Stockholms Universitet. Det är inte någon bra kurs, direkt. Framförallt har jag haft stora problem vad gäller att bli undervisad som "kunskap" teorier som jag, för att tala klarspråk, inte tycker är ett piss värda. Framförallt har detta gällt den teori som en av mina lärare, Bo Malmberg, professor i kulturgeografi, har gjort något av en karriär av att utveckla. Teorin beskriver ett tätt samband mellan den s k "demografiska transitionen" - samt den medföljande "ålderstransitionen" - och ekonomisk utveckling. Det är borgerlig vetenskap, om jag någonsin såg det. Jag har därför gjort mitt bästa för att utveckla en båda tydlig och kortfattad kritik av denna teori, så jag ska slippa hata mig själv varje gång jag måste redovisa Malmbergs teori för att få mina poäng.
Nedan följer det svar jag gav på frågan: "Vilka är de starkaste argumenten för att ekonomisk utveckling kan förklaras av den demografiska transitionen? Diskutera även eventuella motargument!" på en salstenta som jag skrev under första delkursen:
Det starkaste argumentet - eller snarare de starkaste argumenten - utgår från den s k "beroendekvoten" (dependency ratio). En befolkning som går igenom den demografiska transitionen kommer även att gå igenom en ålderstransition i fyra faser: barnsfas, ungdomsfas, mognadsfas och åldersfas. Den grundläggande poängen är denna: de delar av befolkningen som är i arbetsför ålder (15-64) måste stå i positiv/harmonisk demografisk relation till de som inte är det (å ena sidan personer mellan 0-14, å andra sidan personer 65+) om befolkningen totalt sett inte ska producera ett underskott. Kort sagt: det överskott som produceras av den arbetsföra befolkningen måste vara lika stort som, alt. större än, det underskott som produceras av den icke arbetsföra befolkningen.
Under den barnfas som inleder den demografiska transitionen (till följd av det "glapp" som finns inom den demografiska transitionen mellan dödlighets- och fertilitetsnedgången) är andelen personer i gruppen 0-14 oproportionerligt stort. Det överskott som produceras av den arbetsföra befolkningen är därför inte nog för att försörja den stora barnkohorten. Detta leder å ena sidan till fattigdom (Sverige i mitten/slutet av 1800-talet), å andra sidan nationellt låntagande.
Denna barnkohort kommer dock att växa upp och således utgöra en oproportionerligt stor ungdomskohort. Detta är ekonomiskt sett ett bättre läge, då denna grupp är arbetsför och kan producera ett överskott. Å andra sidan innebär en stor ungdomskohort att lönerna på arbetsmarknaden pressas neråt: ungdomar har generellt sett lägre löner än vuxna, varför en oproportionerligt stor ungdomsgrupp innebär en konkurrensproblematik för alla - se på Sverige idag där s k "ungdomsjobb" har intagit en alltmer hegemonisk roll på arbetsmarknaden (dock med reservation för att Sverige ej för närvarande är i ungdomsfas). Denna situation kan leda till ökad utflyttning av ungdomar - som arbetskraft eller som kolonisatörer - alternativt sociala oroligheter.
Mognadsfasen är ekonomiskt sett bäst: människor med hög utbildning och stora erfarenheter är i majoritet och arbetsför ålder. Detta syns på makroekonomisk nivå i form av god tillväxt, samt hög grad av samhällelig konsensus (se exempelvis Saltsjöbadsavtalet, där fackföreningar och näringsliv i kort kom överens om att jobba för bådas gynning).
Åldersfasen innebär än en gång att andelen icke arbetsföra (nu gruppen 65+) är oproportionerligt stor. Dock ser vi här ej samma ekonomiska kris, då gruppen 65+ har haft mognadsfasen på sig att samla ihop bra med pengar till pension, med andra ord: till skillnad från barnfasens underskott, vars konsekvenser föll på individen (alt. den individuella familjen), faller åldersfasens underskottskonsekvenser på kollektivet. Detta syns på makroekonomisk nivå i form av minskad tillväxt, dock ej kris.
Det bästa argumentet för denna berättelse är att den förenar mikronivåerfarenheter (hur livets olika faser ser ut) med två generella makroperspektiv: å ena sidan länders ekonomiska utveckling (vilka empiriskt svarar mot den mikroekonomiska livscykelberättelsen), å andra sidan den demografiska transitionen, vars själva struktur innehåller denna mikroekonomiska berättelse (de fyra åldersfaserna).
Problemet med berättelsen är att den inte överhuvudtaget problematiserar det som ska förklaras, nämligen ekonomisk tillväxt. Överskott och tillväxt är inte fenomen som uppstår "naturligt" ur vissa demografiska förhållanden - de är resultaten av en kapitalistisk produktionsprocess! Det grundläggande problemet med berättelsen, vill jag argumentera, är dess oförmåga att hantera distinktionen mellan samhälleligt nödvändigt arbete och merarbete, å ena sidan, och distinktionen mellan lön och profit, å den andra.
Ett grundantagande i berättelsen ovan är att den mängd arbete som människor utför motsvarar vissa mänskliga behov, och att överskott/merproduktion därför enbart betyder "ett överskott av sådant människor behöver". Detta förbiser helt det faktum att varje arbetsdag, inom kapitalismen, utgörs av å ena sidan samhälleligt nödvändigt arbete - dvs. den mängd arbete vars värde motsvarar värdet på de varor som krävs för att upprätta hålla arbetarnas liv - å andra sidan merarbete, dvs. den mängd arbete som arbetaren inte får betalt för och som tillfaller kapitalisten i formen av profit. På en samhällelig nivå betyder dessa individuella tillfällen av profit att ekonomin växer - tillväxt! - något som den kapitalistiska ekonomin för sin existens förutsätter: om ekonomin inte går med tillväxt har vi kris.
Problemet är att en sådan ekonomi måste producera mer än vad människor behöver för att kunna tillgodose människors behov; det finns m a o inom kapitalismen ett glapp eller en motsättning mellan produktionen av ekonomiska behov (tillväxt) och produktionen av sådant som svarar mot mänskors behov - som Marx (ungefär) uttryckte saken: den kapitalistiska produktionsprocessen kan bara utvecklas genom att på samma gång underminera all rikedoms kalla: jorden och arbetaren.
När den demografiska berättelsen säger att den arbetsföra befolkningen producerar ett överskott som täcker det underskott som produceras av den icke arbetsföra befolkningen - samt definierar detta över/underskott i termer av tillfredställandet av mänskliga behov - förbiser den helt det faktum att även en situation av ekvilibrium mellan över- och underskott innehåller en merproduktion baserat på ett merarbete vars storlek inte bestäms av naturliga behov utan av ekonomiska behov. Det faktum att den arbetsföra befolkningen måste arbeta 8h/dag är inte ett naturligt utan ett kapitalistiskt behov; genom att läsa överskottsproduktion som enbart ett utslag av hög andel personer i arbetsför ålder naturaliserar den demografiska berättelsen båda kategorierna "befolkning" och "ekonomi": befolkningens betydelse förstår inom ett kapitalistiskt ramverk, medan kapitalistisk (ekonomisk) utveckling reduceras till befolkningens naturliga utveckling.
Det finns mer att säga, såklart; detta är vad jag hann med på just denna tenta. Än så länge har jag inte fått några kommentarer på denna kritik, som jag även har upprepat i ett PM. Dock kan sägas att svaret ovan belönades med full pott, vilket måste betyda att min redovisning av själva teorin, i Malmbergs ögon var tillfredsställande (det var nämligen han som bedömde tentan). Fortsättning följer, alldeles säkert!
