Vad jag önskar mig av Almedalsveckan är att vi behandlar alla närvarande politiker som vore de revolutionärer. Missförstå mig rätt: de är ingenting i närheten av revolutionärer. Jag vill bara att vi ställer dem samma två frågor som vi alltid ställer revolutionärer av olika slag: först, ”Hur ser ditt drömsamhälle ut?”, sedan (som följdfråga), ”Varför?”
Jag är mycket medveten om att några sådana frågor inte kommer att ställas. Istället kommer alla att bete sig som om vi mer eller mindre redan levde i vårt drömsamhälle, åtminstone i princip, och att allt som därför behövs är att få de olika aspekterna av detta samhälle (vare sig det råkar vara jobben, ekonomin eller skolan) att fungera bättre.
Men låt oss ändå föreställa oss hur ett sådant samtal skulle kunna te sig. En av de saker som vi verkligen skulle behöva prata om i sådana fall är frågan om tillväxt. Och vi skulle då inte fråga oss enbart hur vi bäst skapar tillväxt (genom sänkta eller höjda skatter, exempelvis) – vi skulle snarare fråga: vad är tillväxt för något, och vilken sorts samhälle byggs på idén om ekonomisk tillväxt? För att svara på den frågan skulle det vara nödvändigt att prata om pengar, eftersom det trots allt är pengarna som ska växa om det ska bli någon tillväxt. Men vad är pengar?
Vi lever i ett samhälle som i allt väsentligt betraktar pengar som vore de en resurs för välstånd. I själva verket mäter vi välstånd i pengar; BNP kallar vi det. Det är därför tillväxt verkar så bra: om pengarna växer så växer den resurs ur vilken vi kan skapa välstånd. Eller? Egentligen inte. Anledningen till varför det ser ut som att pengar skapar välstånd, är att pengar gör det möjligt för dess innehavare att byta till sig olika resurser som faktiskt gör det: naturresurser och mänskligt arbete.
Pengar är alltså inte en resurs i egentlig mening: de är ett medel för att byta till sig resurser. Detta betyder att pengar inte är ett ting, utan en social relation inom vilken de skänker sin innehavare möjligheten att göra vissa anspråk på världen runtomkring. Och då inställer sig omedelbart frågan: om pengar inte är en resurs, utan ett medel för att lägga vantarna på olika resurser, hur kan då pengarna växa?
Ett vanligt svar på den frågan är att pengarna växer eftersom resurserna växer. Vi blir fler människor, alltså växer mängden arbete. Och i takt med att mängden arbete växer så växer de anspråk som vi människor gemensamt kan göra på de naturliga resurserna. Pengarna anpassar sig bara. Problemet, dock, med en sådan formulering är än en gång att den behandlar pengar som en resurs och inte som en relation – som om värdet på en viss sko av naturen skulle vara 500 kr, och att mängden sådana skor bara kan öka om den sammanlagda mängden pengar också växte (på samma sätt som en eld bara kan växa om mängden syretillförsel också växer).
Det förstår vem som helst att det inte stämmer. Dessutom är det ju på det viset, att pengarna inte egentligen växer om de bara anpassar sig efter de gemensamma resursuttag som en växande befolkning kan göra. Pengar är ju anspråk, och om pengarna bara anpassar sig så har ju egentligen inga anspråk växt: anspråken har bara utökats för att täcka in den växande befolkningens anspråk på de växande resursuttagen. Pengarna har växt i mängd, ja, men de har också minskat i värde i exakt samma takt. Relationen mellan kapitalinvestering och kapitalavkastning, för att utrycka saken i ekonomiska termer, blir en av ekvivalens.
Men så är det ju inte – i själva verket är det på det viset att tillväxt betyder just det, att mängden pengar växer i snabbare takt än deras värde sjunker. Och vad kan då detta rimligtvis betyda, utöver det fullkomligt abstrakta faktumet att ”vi” blir ”rika”? Det måste, tror jag, betyda något i stil med följande: när pengarna växer, så kan färre och färre människor göra större och större anspråk på världen runtomkring sig.
Jag tror att det egentligen räcker om vi tänker på frågan i logiska termer. Om pengar inte är något annat än de anspråk på natur och arbete som de möjliggör för deras innehavare, då säger det ju sig självt att dessa anspråk inte kan öka för alla människor på samma gång. På samma sätt som jag bara kan göra anspråk på min kompis pengar om hen inte på samma gång kan göra likvärdiga anspråk på mina pengar (för då skulle vi ju vara kvitt), så kan mängden anspråk på arbete och natur (alltså mängden pengar) bara växa om möjligheten att göra dessa anspråk koncentreras i färre och färre händer.
Ser vi på frågan i empiriska termer så är det rätt uppenbart att det är just detta som har hänt, ett faktum som den franske ekonomen Thomas Picketty har gjort något av en global kometkarriär genom att påpeka. Och vad gör denna globala elit med alla sina pengar? De gör allt för att få dem att växa, såklart – helt på bekostnad av social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Den centrala insikten är dock främst att en sådan värdekoncentration och de efterföljande sociala och ekologiska kriserna inte är bieffekter av en tillväxtekonomi, utan själva innebörden i ordet ”tillväxt” – de är tillväxtens empiriska uttryck.
Att drömma om ett samhälle där vi ser en ständigt växande tillväxt måste således vara att drömma om en fördjupning av just dessa kriser. Jag tror att det är just därför – eller snarare: det är helt uppenbart därför – som vi aldrig ber våra politiker att på allvar prata om sitt drömsamhälle. Det är redan här, men det är en mardröm! Det enda sättet att acceptera en tillväxtekonomi är att existera inom den som fisken i vattnet, omedveten om att det finns en utsida. För visst är det så, att vår ekonomi behöver tillväxt för att skapa välstånd. Däremot är det fullt möjligt att tänka sig välstånd utan tillväxt – så länge vi ser på behovet av tillväxt, inte som en naturlag, utan som en samhälleligt-ekonomisk funktion.
Om du som läsare trots allt vägrar att ta mig på allvar, eftersom jag just nu inte erbjuder en lösning – kräv även dig själv på en! För om det är på det viset att de problem som jag har beskrivit är riktiga, så är dessa problem lika mycket dina, och ansvaret att lösa dem likaså. Detta är ett moraliskt ansvar: ta ditt ansvar! Om jag har fel så behöver du förstås inte bry dig. Men ge mig då gärna ett motargument – berätta för mig varför tillväxtens konsekvenser inte är de som jag har beskrivit.
Jag tror inte att du kan det.
