Snart sätter en ny säsong av svenska Idol igång. Nu ska unga människor än en gång kämpa emot varandra i hopp om att bli Sveriges nästa stora popstjärna. Premissen för programmet är att ju större din begåvning är, desto större är dina chanser att konkurrera ut alla andra – och om din begåvning visar sig vara stor nog kan du se fram emot att i slutet av programserien stå ensam kvar som vinnare av titeln ”Sveriges nästa Idol”.
Den här synen på vad det innebär att vara ”begåvad” är så djupt förankrad i vår kulturella uppfattning av vad det innebär att vara människa att vi överhuvudtaget inte reflekterar över den. En person som är begåvad, tänker vi, har fått en eller annan egenskap – en vacker sångröst, en stor intelligens, ett vackert utseende, social kompetens, etc. – som på olika sätt hjälper henne att ta sig fram i världen, som ger henne en fördel i relation till andra människor vad gäller att nå framgång. Kanske är dessa egenskaper medfödda, kanske är de ett resultat av miljö. Men, säger vi, de har givits som gåvor till sina innehavare, med hjälp av vilka de kan förverkliga sina drömmar. I vårt samhälle är en av dessa drömmar att bli popstjärna.
Så har vi människor dock inte alltid tänkt på saken. Om vi lyfter vår blick en aning så ser vi i själva verket att nästan alla kulturer som någonsin har existerat, såväl historiskt som etnografiskt, har tagit sig an frågan om "begåvning" i diametralt motsatta termer. I dessa kulturer har en begåvad person inte setts som en person som har "fått" någonting (en viss unik egenskap) utan som en person med någonting unikt att ge till världen. Låt oss för argumentets skull säga att jag har begåvats med en vacker sångröst. För nästan alla människor som någonsin har levt skulle det vara helt och hållet befängt att se på denna egenskap som någonting jag har fått, som placerar mig i en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Min vackra sångröst, skulle de istället säga, är en gåva till alla som får lyssna till den. Således är min unika begåvning, vad den än råkar vara, den unika gåva som jag kan ge till alla andra, inte min unika fördel gentemot dem.
Anledningen till varför de allra flesta människor har sett på begåvning på det här viset är att de allra flesta människor har levt i så kallade ”gåvoekonomier”. Den grundläggande skillnaden mellan sådana ekonomier och den ekonomi som vi lever i, är att rikedom i gåvoekonomier inte mäts i hur mycket en person kan ta ifrån alla andra, utan i hur mycket hen kan ge. Låt säga att jag är en mycket begåvad jägare i ett samhälle av jägare- och samlare, och att jag ständigt finner mig i en position där jag sitter på ett överflöd av kött. I sig utgör detta överflöd inte någon större personlig rikedom än om jag hade haft precis så mycket jag behöver: jag kan ändå inte konsumera allt själv, och om jag bara sitter på det så ruttnar det. Det enda sätt som jag kan omvandla mitt kött till personlig rikedom är därför genom att ge bort det. Det jag blir rik på då är sociala band – jag blir rik på en gemenskap av människor som tycker om mig och som vill hjälpa mig när de sitter på någon sorts överflöd, eller när jag behöver hjälp med någonting. Centralt är att mer för mig alltid är mer för alla andra också: eftersom den enda ”resurs” som kan ackumuleras i en gåvoekonomi är mitt sociala nätverk, ligger det i mitt intresse att dela med mig av mitt överflöd. Till slut står alla i mindre tacksamhetsskuld till alla andra, och det gör alla rikare.
Vår ekonomi, kan vi säga, bygger också på att alla är i skuld hela tiden, men ger diametralt motsatta resultat. Enkelt uttryckt kan vi säga att vår ekonomi bygger på skapandet av pengar, och pengar skapas genom att lånas ut till ränta. Kanske är jag kapitalist och vill investera i produktion av skor, och går då till en bank som är villig att låna mig pengar. Om jag är en duktig kapitalist kan jag använda de pengar som jag fått av banken för att skapa mer pengar, och kan då betala tillbaka min ursprungliga skuld och samtidigt ha pengar över, som jag kan investera på nytt. Problemet är det, att om alla pengar skapas ur skuld så kommer mängden skuld på totalen alltid överskrida mängden pengar. Lösningen på det här problemet heter tillväxt, vilket i grund och botten betyder att vi ständigt måste vara på jakt efter nya investeringsmöjligheter som vi kan pytsa in nya pengar i, och vars avkastning vi kan använda för att betala av våra tidigare skulder. Dessa nya pengar innebär dock ny skuld, som vi än en gång bara kan betala tillbaka genom att hitta åter nya investeringsmöjligheter, ur vilka vi drar på oss ny skuld, och så vidare.
För oss människor, som lever i en sådan ekonomi, blir resultatet en sorts ständig panik, där livet innebär att vi hela tiden måste konkurrera med våra medmänniskor om alltid-för-få resurser, där varje altruistisk impuls hela tiden måste ställas i relation till vår möjlighet att betala tillbaka våra skulder, där mer för mig är mindre för dig, och så vidare. Världen blir således inte en plats där jag blir rik av att dela med mig; istället blir världen en plats där vi alla måste slåss mot varandra om en begränsad mängd pengar som uppenbarligen aldrig tycks räcka till.
När vi ser på varandra och våra unika egenskaper – alltså, när vi ser på varandras begåvningar – blir det därför naturligt för oss att fråga på vilket sätt som de ger sina innehavare en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Det är ju så världen fungerar! Vad vi måste minnas, dock, är att världen bara ter sig sådan så länge vi organiserar vår ekonomi utifrån en artificiell knapphet, skapad ur ett pengasystem byggt på skuld. Att pengarna ständigt måste växa är trots allt bara en social överenskommelse, inte ett naturgivet faktum, och om vi insåg detta så tror jag att vi också skulle inse att människor föds berikade på en mängd gåvor som de kan ge till varandra, inte med ett antal egenskaper som gör det möjligt för dem att konkurrera ut varandra.
Idol skulle då onekligen framstå som ett mycket märkligt koncept.
