Om kärlek och kapitalism

En väldigt vanlig åsikt inom vad som löst kan betecknas som ”vänstern”, är att dagens politiska människa har tappat förmågan att tänka sig ett alternativ till kapitalismen. Uttalat eller ej – så lyder berättelsen – har vi alla accepterat Francis Fukoyamas över tjugo år gamla tes att Historien (med stort H) har nått sitt slut i och med den globala kapitalismen, och att det därför är, som ordspråket lyder, ”enklare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa sig kapitalismens undergång”.

En annan väldigt vanlig åsikt, men inte alls inom vänstern (och framförallt inte inom den akademiska vänstern), är att den här världen behöver mer kärlek – att problemet med dagens värld är att människor är alltmer giriga, alltmer korrupta och alltmer egenintresserade, och att lösningen därför är att vi börjar visa varandra mer kärlek. Det är inte helt ovanligt, åtminstone inte i min Facebook-feed, att de personer som hyser den här åsikten lägger upp Youtube-videor där människor beter sig generöst, självuppoffrande eller på annat sätt ”mänskligt”, tillsammans med kommentaren: ”Har återfått min tro på mänskligheten”. Ni känner igen dem, va? De är sentimentala och inser inte att problemet är strukturellt. Åtminstone om vi frågar den första gruppen.

Jag vill i den här texten inte ta ställning för eller emot den ena eller den andra åsikten. Mitt syfte är i själva verket det motsatta: att beklaga den polarisering och sociala distans som finns mellan dessa två grupper, dessa två åsikter. Min tes är nämligen att om det finns ett problem som förenar båda dessa grupper, båda dessa åsikter, så är det att de har glömt bort varandra.

Låt oss börja med den första gruppen. Varför, menar de, har vi tappat förmågan att tänka oss ett alternativ till kapitalismen? Det vanliga svaret är att kapitalismen har blivit så dominant, så ”hegemonisk”, att dess grundläggande rationalitet – dess grundläggande relationer och målsättningar – har kommit att genomsyra allting som sker. Det finns liksom inte längre någon utsida till kapitalet, säger de; till och med motstånd mot kapitalet visar sig för det mesta i slutändan vara så fullkomligt präglat av kapitalets logik att det inte åstadkommer mer än att reproducera det system som det försöker störta. Det bästa vi kan göra är därför att vara deprimerade över situationen – då accepterar vi åtminstone inte kapitalets lyckopropaganda, och dessutom gör depressionen oss mindre produktiva, vilket i sig kan tänkas utgöra en sorts protest mot den profithunger som kräver glada och friska medborgare.

Hela denna analys hänger således på tesen att det inom dagens kapitalism inte finns någon utsida till kapitalet, att inga relationer undflyr kapitalets allomfattande logik. Frågan är: stämmer det? Jag vill bestämt svara nej. Varför? För att låna våra sentimentala vänners språk: eftersom det finns kärlek. Det finns, menar jag, situationer och relationer inom vilka det vore fullständigt absurt att bete sig som en kapitalist, situationer och relationer som – om de verkligen vore genomsyrade av kapitalets logik – helt och hållet skulle upphöra att existera, men som trots detta finns överallt. Tänk, till exempel, på relationen mellan förälder och barn. Om denna genomsyrades av kapitalets logik, då skulle föräldrar börja betrakta sina barn som investeringar, vars värde bara kan mätas i termer av högre eller lägre avkastning. Fungerar sådana relationer på det viset? Inte ofta. Varför? Det är rätt svårt att svara på, inte sant? Det enda svaret tycks vara att det helt enkelt vore absurt. Att relationen skulle kollapsa om den fungerade så.

Men låt oss ändå försöka. Kärleksrelationer, skulle jag säga, utgör platser utanför kapitalet eftersom kärleken gör oss uppmärksamma på det faktum att vi inte är separerade från varandra – att vi inte är två autonoma individer som kan mäta debet och kredit i relation till varandra – utan tvärtom gjorda av varandra. Kärleksrelationer, tvärtemot kapitalismens utbytesrelationer, är sådana där din förlust och din smärta också är mina, där din glädje och njutning också mina, där, kort sagt, din rikedom eller fattigdom också är min rikedom eller fattigdom, eftersom ”du” och ”jag” bara är tillfälliga instanser av den kärlek som skapar ”oss”. Alla som varit förälskade vet detta: att bli kär är en kris för den autonoma individen, för den människa som går runt och tror att hen bestämmer över sig själv.

Problemet med formeln ”den här världen behöver mer kärlek”, skulle jag därför säga, är inte att den i sak är fel. Tvärtom, tagen för sig är jag i grund och botten beredd att helt och hållet ställa upp på den: vad den här världen behöver är mer kärlek! Problemet, skulle jag istället säga, är att ”kärlek” allt som oftast reduceras till att betyda ”individuella kärlekshandlingar”. Vilket såklart i sig är ett tecken på att våra vänsterkamrater till viss del har rätt när de säger att det är svårt att tänka bortom kapitalismen. För om det är någonting som är kapitalismens stora problem, så torde det vara att det är ett system som omöjliggör kärlekens princip att realiseras inom alla relationer utan just de privata. Bara inom privatlivets kärleksrelationer är det rimligt att sluta räkna debet och credit, bara här är det rimligt att sluta konkurrera med andra människor om lycka och framgång. Alla andra gånger är detta fullständigt irrationellt.

Vad vi står inför är därför två åsikter som väsentligen tycks vara inverteringar av varandra. Jag vill uttrycka det såhär: anledningen till varför vi har svårt att tänka oss ett alternativ till kapitalismen, är att kapitalismen gör det väldigt svårt för oss att tänka på kärlek som någonting annat än den kraft som skapar och upprätthåller relationer i privatlivet. Om vi alls har tappat någon förmåga, så är det därför inte förmågan att föreställa oss situationer och relationer utanför kapitalet – de flesta av oss vet som sagt hur det är att älska någon – utan istället förmågan att se kärleken som en princip som även håller samman bostadsområden, städer, arbetsplatser, etc. Vi har, med andra ord, tappat förmågan att se hur kärlekens princip ska kunna uttryckas och realiseras på institutionell nivå.

Eller, tappat och tappat förresten. Vi har framförallt slutat ställa oss denna fråga, till förmån för en alltmer dominant uppdelning mellan å ena sidan de som pessimistiskt upprepar att vi inte kan tänka oss ett alternativ till kapitalismen, och i samma stund glömmer bort att det finns kärlek, å andra sidan de som glatt säger att allt som behövs är kärlek, och i samma stund reducerar det politiska till en privatsak.

”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, ringer dock en klocka. Det är en formell både för kärleksrelationer och för organiseringen av samhällsinstitutioner, såsom matbutiker, skolor, sjukhus, apotek, brandkår och äldrevård. Men det kanske är ett extremt förslag att vi börjar där?

Om Idol och vad vi menar med ordet "begåvning"

Snart sätter en ny säsong av svenska Idol igång. Nu ska unga människor än en gång kämpa emot varandra i hopp om att bli Sveriges nästa stora popstjärna. Premissen för programmet är att ju större din begåvning är, desto större är dina chanser att konkurrera ut alla andra – och om din begåvning visar sig vara stor nog kan du se fram emot att i slutet av programserien stå ensam kvar som vinnare av titeln ”Sveriges nästa Idol”.

Den här synen på vad det innebär att vara ”begåvad” är så djupt förankrad i vår kulturella uppfattning av vad det innebär att vara människa att vi överhuvudtaget inte reflekterar över den. En person som är begåvad, tänker vi, har fått en eller annan egenskap – en vacker sångröst, en stor intelligens, ett vackert utseende, social kompetens, etc. – som på olika sätt hjälper henne att ta sig fram i världen, som ger henne en fördel i relation till andra människor vad gäller att nå framgång. Kanske är dessa egenskaper medfödda, kanske är de ett resultat av miljö. Men, säger vi, de har givits som gåvor till sina innehavare, med hjälp av vilka de kan förverkliga sina drömmar. I vårt samhälle är en av dessa drömmar att bli popstjärna. 

Så har vi människor dock inte alltid tänkt på saken. Om vi lyfter vår blick en aning så ser vi i själva verket att nästan alla kulturer som någonsin har existerat, såväl historiskt som etnografiskt, har tagit sig an frågan om "begåvning" i diametralt motsatta termer. I dessa kulturer har en begåvad person inte setts som en person som har "fått" någonting (en viss unik egenskap) utan som en person med någonting unikt att ge till världen. Låt oss för argumentets skull säga att jag har begåvats med en vacker sångröst. För nästan alla människor som någonsin har levt skulle det vara helt och hållet befängt att se på denna egenskap som någonting jag har fått, som placerar mig i en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Min vackra sångröst, skulle de istället säga, är en gåva till alla som får lyssna till den. Således är min unika begåvning, vad den än råkar vara, den unika gåva som jag kan ge till alla andra, inte min unika fördel gentemot dem.

Anledningen till varför de allra flesta människor har sett på begåvning på det här viset är att de allra flesta människor har levt i så kallade ”gåvoekonomier”. Den grundläggande skillnaden mellan sådana ekonomier och den ekonomi som vi lever i, är att rikedom i gåvoekonomier inte mäts i hur mycket en person kan ta ifrån alla andra, utan i hur mycket hen kan ge. Låt säga att jag är en mycket begåvad jägare i ett samhälle av jägare- och samlare, och att jag ständigt finner mig i en position där jag sitter på ett överflöd av kött. I sig utgör detta överflöd inte någon större personlig rikedom än om jag hade haft precis så mycket jag behöver: jag kan ändå inte konsumera allt själv, och om jag bara sitter på det så ruttnar det. Det enda sätt som jag kan omvandla mitt kött till personlig rikedom är därför genom att ge bort det. Det jag blir rik på då är sociala band – jag blir rik på en gemenskap av människor som tycker om mig och som vill hjälpa mig när de sitter på någon sorts överflöd, eller när jag behöver hjälp med någonting. Centralt är att mer för mig alltid är mer för alla andra också: eftersom den enda ”resurs” som kan ackumuleras i en gåvoekonomi är mitt sociala nätverk, ligger det i mitt intresse att dela med mig av mitt överflöd. Till slut står alla i mindre tacksamhetsskuld till alla andra, och det gör alla rikare.

Vår ekonomi, kan vi säga, bygger också på att alla är i skuld hela tiden, men ger diametralt motsatta resultat. Enkelt uttryckt kan vi säga att vår ekonomi bygger på skapandet av pengar, och pengar skapas genom att lånas ut till ränta. Kanske är jag kapitalist och vill investera i produktion av skor, och går då till en bank som är villig att låna mig pengar. Om jag är en duktig kapitalist kan jag använda de pengar som jag fått av banken för att skapa mer pengar, och kan då betala tillbaka min ursprungliga skuld och samtidigt ha pengar över, som jag kan investera på nytt. Problemet är det, att om alla pengar skapas ur skuld så kommer mängden skuld på totalen alltid överskrida mängden pengar. Lösningen på det här problemet heter tillväxt, vilket i grund och botten betyder att vi ständigt måste vara på jakt efter nya investeringsmöjligheter som vi kan pytsa in nya pengar i, och vars avkastning vi kan använda för att betala av våra tidigare skulder. Dessa nya pengar innebär dock ny skuld, som vi än en gång bara kan betala tillbaka genom att hitta åter nya investeringsmöjligheter, ur vilka vi drar på oss ny skuld, och så vidare. 

För oss människor, som lever i en sådan ekonomi, blir resultatet en sorts ständig panik, där livet innebär att vi hela tiden måste konkurrera med våra medmänniskor om alltid-för-få resurser, där varje altruistisk impuls hela tiden måste ställas i relation till vår möjlighet att betala tillbaka våra skulder, där mer för mig är mindre för dig, och så vidare. Världen blir således inte en plats där jag blir rik av att dela med mig; istället blir världen en plats där vi alla måste slåss mot varandra om en begränsad mängd pengar som uppenbarligen aldrig tycks räcka till. 

När vi ser på varandra och våra unika egenskaper – alltså, när vi ser på varandras begåvningar – blir det därför naturligt för oss att fråga på vilket sätt som de ger sina innehavare en konkurrensmässig fördel gentemot alla andra. Det är ju så världen fungerar! Vad vi måste minnas, dock, är att världen bara ter sig sådan så länge vi organiserar vår ekonomi utifrån en artificiell knapphet, skapad ur ett pengasystem byggt på skuld. Att pengarna ständigt måste växa är trots allt bara en social överenskommelse, inte ett naturgivet faktum, och om vi insåg detta så tror jag att vi också skulle inse att människor föds berikade på en mängd gåvor som de kan ge till varandra, inte med ett antal egenskaper som gör det möjligt för dem att konkurrera ut varandra. 

Idol skulle då onekligen framstå som ett mycket märkligt koncept. 

Drömmen om tillväxt

Vad jag önskar mig av Almedalsveckan är att vi behandlar alla närvarande politiker som vore de revolutionärer. Missförstå mig rätt: de är ingenting i närheten av revolutionärer. Jag vill bara att vi ställer dem samma två frågor som vi alltid ställer revolutionärer av olika slag: först, ”Hur ser ditt drömsamhälle ut?”, sedan (som följdfråga), ”Varför?”

Jag är mycket medveten om att några sådana frågor inte kommer att ställas. Istället kommer alla att bete sig som om vi mer eller mindre redan levde i vårt drömsamhälle, åtminstone i princip, och att allt som därför behövs är att få de olika aspekterna av detta samhälle (vare sig det råkar vara jobben, ekonomin eller skolan) att fungera bättre.

Men låt oss ändå föreställa oss hur ett sådant samtal skulle kunna te sig. En av de saker som vi verkligen skulle behöva prata om i sådana fall är frågan om tillväxt. Och vi skulle då inte fråga oss enbart hur vi bäst skapar tillväxt (genom sänkta eller höjda skatter, exempelvis) – vi skulle snarare fråga: vad är tillväxt för något, och vilken sorts samhälle byggs på idén om ekonomisk tillväxt? För att svara på den frågan skulle det vara nödvändigt att prata om pengar, eftersom det trots allt är pengarna som ska växa om det ska bli någon tillväxt. Men vad är pengar?

Vi lever i ett samhälle som i allt väsentligt betraktar pengar som vore de en resurs för välstånd. I själva verket mäter vi välstånd i pengar; BNP kallar vi det. Det är därför tillväxt verkar så bra: om pengarna växer så växer den resurs ur vilken vi kan skapa välstånd. Eller? Egentligen inte. Anledningen till varför det ser ut som att pengar skapar välstånd, är att pengar gör det möjligt för dess innehavare att byta till sig olika resurser som faktiskt gör det: naturresurser och mänskligt arbete.

Pengar är alltså inte en resurs i egentlig mening: de är ett medel för att byta till sig resurser. Detta betyder att pengar inte är ett ting, utan en social relation inom vilken de skänker sin innehavare möjligheten att göra vissa anspråk på världen runtomkring. Och då inställer sig omedelbart frågan: om pengar inte är en resurs, utan ett medel för att lägga vantarna på olika resurser, hur kan då pengarna växa?

Ett vanligt svar på den frågan är att pengarna växer eftersom resurserna växer. Vi blir fler människor, alltså växer mängden arbete. Och i takt med att mängden arbete växer så växer de anspråk som vi människor gemensamt kan göra på de naturliga resurserna. Pengarna anpassar sig bara. Problemet, dock, med en sådan formulering är än en gång att den behandlar pengar som en resurs och inte som en relation – som om värdet på en viss sko av naturen skulle vara 500 kr, och att mängden sådana skor bara kan öka om den sammanlagda mängden pengar också växte (på samma sätt som en eld bara kan växa om mängden syretillförsel också växer).

Det förstår vem som helst att det inte stämmer. Dessutom är det ju på det viset, att pengarna inte egentligen växer om de bara anpassar sig efter de gemensamma resursuttag som en växande befolkning kan göra. Pengar är ju anspråk, och om pengarna bara anpassar sig så har ju egentligen inga anspråk växt: anspråken har bara utökats för att täcka in den växande befolkningens anspråk på de växande resursuttagen. Pengarna har växt i mängd, ja, men de har också minskat i värde i exakt samma takt. Relationen mellan kapitalinvestering och kapitalavkastning, för att utrycka saken i ekonomiska termer, blir en av ekvivalens.

Men så är det ju inte – i själva verket är det på det viset att tillväxt betyder just det, att mängden pengar växer i snabbare takt än deras värde sjunker. Och vad kan då detta rimligtvis betyda, utöver det fullkomligt abstrakta faktumet att ”vi” blir ”rika”? Det måste, tror jag, betyda något i stil med följande: när pengarna växer, så kan färre och färre människor göra större och större anspråk på världen runtomkring sig.

Jag tror att det egentligen räcker om vi tänker på frågan i logiska termer. Om pengar inte är något annat än de anspråk på natur och arbete som de möjliggör för deras innehavare, då säger det ju sig självt att dessa anspråk inte kan öka för alla människor på samma gång. På samma sätt som jag bara kan göra anspråk på min kompis pengar om hen inte på samma gång kan göra likvärdiga anspråk på mina pengar (för då skulle vi ju vara kvitt), så kan mängden anspråk på arbete och natur (alltså mängden pengar) bara växa om möjligheten att göra dessa anspråk koncentreras i färre och färre händer.

Ser vi på frågan i empiriska termer så är det rätt uppenbart att det är just detta som har hänt, ett faktum som den franske ekonomen Thomas Picketty har gjort något av en global kometkarriär genom att påpeka. Och vad gör denna globala elit med alla sina pengar? De gör allt för att få dem att växa, såklart – helt på bekostnad av social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Den centrala insikten är dock främst att en sådan värdekoncentration och de efterföljande sociala och ekologiska kriserna inte är bieffekter av en tillväxtekonomi, utan själva innebörden i ordet ”tillväxt” – de är tillväxtens empiriska uttryck.

Att drömma om ett samhälle där vi ser en ständigt växande tillväxt måste således vara att drömma om en fördjupning av just dessa kriser. Jag tror att det är just därför – eller snarare: det är helt uppenbart därför – som vi aldrig ber våra politiker att på allvar prata om sitt drömsamhälle. Det är redan här, men det är en mardröm! Det enda sättet att acceptera en tillväxtekonomi är att existera inom den som fisken i vattnet, omedveten om att det finns en utsida. För visst är det så, att vår ekonomi behöver tillväxt för att skapa välstånd. Däremot är det fullt möjligt att tänka sig välstånd utan tillväxt – så länge vi ser på behovet av tillväxt, inte som en naturlag, utan som en samhälleligt-ekonomisk funktion.

Om du som läsare trots allt vägrar att ta mig på allvar, eftersom jag just nu inte erbjuder en lösning – kräv även dig själv på en! För om det är på det viset att de problem som jag har beskrivit är riktiga, så är dessa problem lika mycket dina, och ansvaret att lösa dem likaså. Detta är ett moraliskt ansvar: ta ditt ansvar! Om jag har fel så behöver du förstås inte bry dig. Men ge mig då gärna ett motargument – berätta för mig varför tillväxtens konsekvenser inte är de som jag har beskrivit.

Jag tror inte att du kan det.