En
väldigt vanlig åsikt inom vad som löst kan betecknas som ”vänstern”, är att
dagens politiska människa har tappat förmågan att tänka sig ett alternativ till
kapitalismen. Uttalat eller ej – så lyder berättelsen – har vi alla accepterat
Francis Fukoyamas över tjugo år gamla tes att Historien (med stort H) har nått
sitt slut i och med den globala kapitalismen, och att det därför är, som
ordspråket lyder, ”enklare att föreställa sig jordens undergång än att föreställa
sig kapitalismens undergång”.
En
annan väldigt vanlig åsikt, men inte alls inom vänstern (och framförallt inte inom den akademiska
vänstern), är att den här världen behöver mer kärlek – att problemet med dagens
värld är att människor är alltmer giriga, alltmer korrupta och alltmer
egenintresserade, och att lösningen därför är att vi börjar visa varandra mer kärlek.
Det är inte helt ovanligt, åtminstone inte i min Facebook-feed, att de personer
som hyser den här åsikten lägger upp Youtube-videor där människor beter sig
generöst, självuppoffrande eller på annat sätt ”mänskligt”, tillsammans med
kommentaren: ”Har återfått min tro på mänskligheten”. Ni känner igen dem, va? De
är sentimentala och inser inte att problemet är strukturellt. Åtminstone om vi
frågar den första gruppen.
Jag
vill i den här texten inte ta ställning för eller emot den ena eller den andra
åsikten. Mitt syfte är i själva verket det motsatta: att beklaga den
polarisering och sociala distans som finns mellan dessa två grupper, dessa två
åsikter. Min tes är nämligen att om det finns ett problem som förenar båda
dessa grupper, båda dessa åsikter, så är det att de har glömt bort varandra.
Låt
oss börja med den första gruppen. Varför, menar de, har vi tappat förmågan att
tänka oss ett alternativ till kapitalismen? Det vanliga svaret är att
kapitalismen har blivit så dominant, så ”hegemonisk”, att dess grundläggande
rationalitet – dess grundläggande relationer och målsättningar – har kommit att
genomsyra allting som sker. Det finns liksom inte längre någon utsida till
kapitalet, säger de; till och med motstånd mot kapitalet visar sig för det
mesta i slutändan vara så fullkomligt präglat av kapitalets logik att det inte
åstadkommer mer än att reproducera det system som det försöker störta. Det
bästa vi kan göra är därför att vara deprimerade över situationen – då
accepterar vi åtminstone inte kapitalets lyckopropaganda, och dessutom gör
depressionen oss mindre produktiva, vilket i sig kan tänkas utgöra en sorts
protest mot den profithunger som kräver glada och friska medborgare.
Hela
denna analys hänger således på tesen att det inom dagens kapitalism inte finns
någon utsida till kapitalet, att inga relationer undflyr kapitalets
allomfattande logik. Frågan är: stämmer det? Jag vill bestämt svara nej. Varför?
För att låna våra sentimentala vänners språk: eftersom det finns kärlek. Det
finns, menar jag, situationer och relationer inom vilka det vore fullständigt
absurt att bete sig som en kapitalist, situationer och relationer som – om de
verkligen vore genomsyrade av kapitalets logik – helt och hållet skulle upphöra
att existera, men som trots detta finns överallt. Tänk, till exempel, på
relationen mellan förälder och barn. Om denna genomsyrades av kapitalets logik,
då skulle föräldrar börja betrakta sina barn som investeringar, vars värde bara
kan mätas i termer av högre eller lägre avkastning. Fungerar sådana relationer
på det viset? Inte ofta. Varför? Det är rätt svårt att svara på, inte sant? Det
enda svaret tycks vara att det helt enkelt vore absurt. Att relationen skulle
kollapsa om den fungerade så.
Men
låt oss ändå försöka. Kärleksrelationer, skulle jag säga, utgör platser utanför
kapitalet eftersom kärleken gör oss uppmärksamma på det faktum att vi inte är
separerade från varandra – att vi inte är två autonoma individer som kan mäta
debet och kredit i relation till varandra – utan tvärtom gjorda av varandra.
Kärleksrelationer, tvärtemot kapitalismens utbytesrelationer, är sådana där din
förlust och din smärta också är mina, där din glädje och njutning också mina, där,
kort sagt, din rikedom eller fattigdom också är min rikedom eller fattigdom,
eftersom ”du” och ”jag” bara är tillfälliga instanser av den kärlek som skapar
”oss”. Alla som varit förälskade vet detta: att bli kär är en kris för den
autonoma individen, för den människa som går runt och tror att hen bestämmer
över sig själv.
Problemet
med formeln ”den här världen behöver mer kärlek”, skulle jag därför säga, är inte
att den i sak är fel. Tvärtom, tagen för sig är jag i grund och botten beredd
att helt och hållet ställa upp på den: vad den här världen behöver är mer kärlek! Problemet, skulle jag
istället säga, är att ”kärlek” allt som oftast reduceras till att betyda ”individuella
kärlekshandlingar”. Vilket såklart i sig är ett tecken på att våra
vänsterkamrater till viss del har rätt när de säger att det är svårt att tänka
bortom kapitalismen. För om det är någonting som är kapitalismens stora
problem, så torde det vara att det är ett system som omöjliggör kärlekens
princip att realiseras inom alla relationer utan just de privata. Bara inom
privatlivets kärleksrelationer är det rimligt att sluta räkna debet och credit,
bara här är det rimligt att sluta konkurrera med andra människor om lycka och framgång. Alla andra gånger är detta fullständigt
irrationellt.
Vad
vi står inför är därför två åsikter som väsentligen tycks vara inverteringar av
varandra. Jag vill uttrycka det såhär: anledningen till varför vi har svårt att
tänka oss ett alternativ till kapitalismen, är att kapitalismen gör det väldigt
svårt för oss att tänka på kärlek som någonting annat än den kraft som skapar
och upprätthåller relationer i privatlivet. Om vi alls har tappat någon förmåga,
så är det därför inte förmågan att föreställa oss situationer och relationer
utanför kapitalet – de flesta av oss vet som sagt hur det är att älska någon –
utan istället förmågan att se kärleken som en princip som även håller samman
bostadsområden, städer, arbetsplatser, etc. Vi har, med andra ord, tappat
förmågan att se hur kärlekens princip ska kunna uttryckas och realiseras på
institutionell nivå.
Eller,
tappat och tappat förresten. Vi har framförallt slutat ställa oss denna fråga,
till förmån för en alltmer dominant uppdelning mellan å ena sidan de som
pessimistiskt upprepar att vi inte kan tänka oss ett alternativ till
kapitalismen, och i samma stund glömmer bort att det finns kärlek, å andra
sidan de som glatt säger att allt som behövs är kärlek, och i samma stund
reducerar det politiska till en privatsak.
”Av
var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, ringer dock en klocka.
Det är en formell både för kärleksrelationer och för organiseringen av samhällsinstitutioner, såsom matbutiker,
skolor, sjukhus, apotek, brandkår och äldrevård. Men det kanske är ett extremt
förslag att vi börjar där?
