Astrid Lindgrens Pippi och
Henrik Ibsens Nora är båda ”starka” kvinnor – på så vis liknar de varandra. Att
säga detta är dock inte att säga mycket, och jag vill i den här texten hävda
att de, inom ramen för den ”starka” kvinnan, är varandras motsatser.
Pippi, å ena sidan, är ”stark” för att hon är
självständig. Förutsättningen för hennes självständighet är dels att hon är rent
kroppsligt stark – onaturligt stark, i själva verket – dels att hon är till
synes outsinligt rik. Hennes självständighet tar sig främst uttryck i att hon bor
ensam i en stor villa utan mamma och pappa, samt saknar intresse för sociala
normer, lag och ordning. En kondenserad karaktärisering av Pippi erbjuds när
Lindgren skriver att ”[h]on var så gruvligt stark, att i hela världen fanns
ingen polis som var så stark som hon” – som för att säga, att om hon inte var så stark så skulle hon hamna i
problem med lagen (förlora sin självständighet).
Nora är på ytan Pippis motsats. Hon är ofri eftersom hon
inte har några egna pengar, och för att alls få tillgång till några måste hon
ingå i en relation (den till sin man) där hon reduceras till ”min lilla
sångfågel”. Hela dynamiken i Ibsens pjäs bygger dock på just det faktum att Nora
enbart ”på ytan” är Pippis motsats. I hemlighet, och på olaglig väg, har hon
lånat pengar för att kunna betala för den Italienresa som enligt hennes mans
läkare (och tillika Noras nära vän) är nödvändig för att rädda makens liv. ”Under
ytan” inverteras således den relation som existerar ”på ytan” – i hemlighet är Nora
den starka personen, personen med pengar. I hemlighet är Nora Pippi.
Att säga att Nora är Pippi i hemlighet är dock inte
detsamma som att säga att Nora egentligen är Pippi, att det egentligen inte
finns någon skillnad mellan Nora och Pippi. Det faktum att Nora gör i hemlighet
vad Pippi gör öppet förändrar nämligen själva innebörden av dessa handlingar.
När Nora i hemlighet är den starka/den med pengar är syftet att upprätthålla en
social relation där hon är den svaga/den utan pengar. När Pippi är dessa saker
öppet så är resultatet tvärtom antisocialt, i den meningen att Pippi inte behöver
någon, tar tämligen lite hänsyn till andra, och så vidare – kort sagt, är en
tämligen antisocial person. Det är med andra ord på grund av att det finns en diskrepans mellan Noras sociala roll, å
ena sidan, och vem hon är egentligen/i hemlighet, å den andra, som Noras
sociala liv kan reproduceras; omvänt är det på grund av att Pippi öppet är både
onaturligt stark och outsinligt rik som hon kan vara en antisocial person.
Denna skillnad mellan Nora och Pippi reproduceras också i
deras respektive tal. Både Nora och Pippi ljuger – detta är en sorts
grundförutsättning för båda deras tal – men medan Noras lögner är fungerande
(alltså hemliga) lögner, är Pippis lögner en sorts pseudo-lögner, öppna lögner.
Pippi ljuger mer eller mindre konstant; detta är känslan som hennes tal
förmedlar. Samtidigt får man som läsare aldrig känslan att hennes lögner
faktiskt lurar någon, då ingen från början tycks förvänta sig att hon ska tala
sanning. Vad Pippis tal saknar är på så vis en social relation där det hon
säger kan tas för sanning; hennes
lögner är därför asociala lögner, isolerade instanser av tal utan social
verkan. Med Nora är det tvärtom. Hon är en mästare på att ljuga just på grund
av att hon ingår i en social relation där hon antas vara en naiv, svag kvinna
utan några som helst manipulativa förmågor. Alla tror att hon talar sanning
hela tiden; därför kan hon ljuga konstant.
Vad vi står inför är på så vis två diametralt motsatta positioner:
å ena sidan en kvinna som döljer sin styrka och sina pengar, och som därigenom
reproducerar det sociala rum där det finns ”sanning” och sociala relationer
(till män/auktoriteter); å andra sidan en kvinna som är öppen med både sin
styrka och sina pengar, och som befinner sig i ett antisocialt rum bortom både
sanning och sociala relationer.
Låt mig dock kort förtydliga vad jag menar med ”sociala
relationer” – allt hänger på den narrativa möjligheten för Pippi att existera.
Om vi utgår från de två viktigaste fakta vi vet om Pippi – att hon är
onaturligt stark och outsinligt rik – så kan vi se att båda dessa fakta existerar
så att säga före och/eller bortom sociala relationer. På samma sätt som Pippi
styrka sitter i hennes kropp, tycks det mig som att hennes rikedom ”sitter” i
hennes guldpengar: de bara finns där, mer eller mindre oförklarade och
uppenbarligen outsinliga, som värde i och för sig. På så vis, om det är Pippi
som kan lyfta sin häst, så är det hennes guldpengar (och inte någon annans tidigare
arbete) som köper den.
Ett Dockhem handlar om sociala relationer, skulle jag säga, av samma
anledning som den dekonstruerar möjligheten till Pippi – vilket alltså är
detsamma som möjligheten till den självtillräckliga, starka kroppen, å ena
sidan, och de i sig värdefulla pengarna, å den andra. Låt oss först prata om
pengar. Om det är något som Ibsens pjäs lär oss, så är det att pengar aldrig på
något enkelt vis kan ”vara” värde. Istället, förstår vi, är de alltid
representationer av värde – och som sådana döljer de i alla riktningar sociala
relationer! I Ett Dockhem syns detta
främst i det faktum, att den enda person som tror att pengar ”är” värde – alltså,
att pengar producerar de sociala relationer ur vilka de i själva verket är
sprungna – också är den mest blinda. Detta är Noras man, Torvald. I sin
blindhet förväxlar han pengar med värde när han tror att han på egen hand reproducerar
familjelivet genom att ge Nora pengar till mat – en illusorisk skapelseakt som
döljer det faktum att Nora i hemlighet använder hälften av pengarna till att
betala av det lån som hon tog för att rädda Torvalds liv. Pengar, detta är således
läxan, kan bara framstå som värde i sig för den som är blind inför hela den
sociala process som ger dem dess kraft. Samma sak gäller för den
självtillräckliga, starka kroppen. Torvald tror att han är stark och att Nora
är svag, men i själva verket bygger hans egen styrka – hans uppfattning om att
ha en självtillräcklig kropp – på att Nora döljer det faktum att hon räddade
hans liv. Torvalds kropps självtillräcklighet är således en mystifikation, en
materialisering och fetischisering av Noras (osynliga) sociala relationer.
Allt
detta, tycks det mig, kan på en mer abstrakt nivå uttryckas i termer av bas och
överbyggnad. Detta argument kräver dock en kort utvikning om dessa begrepp. Raymond
Williams har argumenterat att basen, i marxistisk mening, inte bör förstås som
en statisk ”objektivitet”, utan som en dynamisk process. Anledningen är att
basen, enligt Williams, inte består av en uppsättning fasta objekt (pengar,
maskiner, etc.) utan av just sociala relationer. Överbyggnaden, å andra sidan,
är enligt Williams inte en enkel spegling av dessa relationer, utan en
representation av dessa i mystifierad form. Pengar, till exempel, är en sådan
representation. Pengar är en representation av värde, som i sin tur är en
representation av abstrakt/socialt arbete, men vi tänker för det mesta att
pengar helt enkelt ”är” värde, och mystifierar/osynliggör således basen.
Poängen är dock att dessa mystifierade representationer av basens sociala
relationer inte uppträder i efterhand, utan utgör en integrerad del av basen: pengar
representerar abstrakt/socialt arbete, ja, men utan pengar skulle arbetet inte
kunna säljas som abstrakt/socialt arbete. När kapitalister tänker sig att de
”skapar arbete” genom att investera kapital i produktion, har de därför både
rätt och fel: egentligen är det ju tvärtom arbete som skapar pengar, men
relationen mellan arbete och kapital kan bara finnas till så länge pengar
tillerkänns den sociala förmågan att just ”skapa arbete”. Överbyggnaden utgör
på så vis en del av basen som dess ”realillusion”.
Vi
kan med enkelhet applicera detta på Torvald och Nora. Deras officiella relation
(överbyggnaden) – inom vilken Torvald är stark och självständig medan Nora är
svag och beroende – är producerad ur en social verklighet (basen) där rollerna
är ombytta, där Nora är stark och självständig och Torvald är svag och beroende.
Syftet med basen är dock inte att existera i sin egen rätt, utan just att
producera överbyggnaden. Basen och överbyggnaden är således varandras
förutsättningar: syftet med Noras osynliga relationer är att skapa den
officiella relationen, och när överbyggnadens illusionskraft till slut
försvinner (när Torvald får reda på hur det egentligen ligger till), försvinner
också basen. Därför, när Nora i slutet av pjäsen hoppas att ”miraklet” ska
inträffa – att Torvald ska älska henne för den hon är, alltså, att han ska
älska henne också när han fått syn på basen – så är detta i sanning ett hopp om
ett mirakel, ett hopp om att trolleritricket ska fungera även efter att det har
blivit förklarat. Något sådant händer förstås inte, och Nora tvingas inse att
den person som Torvald älskar enbart existerar inom ramarna för just det
trolleritrick som Noras dubbelliv har producerat.
(Som
en fotnot anmärker jag att Noras påföljande ovilja att uttala sig om vad ett sant
äktenskap skulle kunna innebära, på ett tämligen exakt vis motsvarar Marx
ovilja att teoretisera kring hur ett fritt samhälle skulle se ut. När det står
klart för Nora att den ”kärlek” som existerade mellan henne själv och Torvald bara
existerade så länge överbyggnadens mystifierade relationer förblev intakta, slår
hon fast att det enda hon vet, är att detta inte är kärlek, och att hon därför måste
bryta med den helt och hållet – göra revolution.)
Pippi, å andra sidan, framstår i mina ögon som en
perfekt bild av Torvalds värsta mardröm: hans egen fantasi om sig själv – stark,
självständig och utrustad med underbart abstrakta (läs: icke-sociala) pengar –
men i formen av en kvinna. Som sådan är Pippi en rolig satir: hon visar upp den
antisociala individualisten i all sin monstruositet. Samtidigt är hon fast i
ett språk som jämställer självständighet med den självtillräckliga, starka kroppen,
å ena sidan, och de i sig värdefulla pengarna, å den andra. Genom att
framställa frihet enbart som frihet från
det sociala (friheten att vara antisocial) är det svårt att se hur hon
skulle kunna stå för en trovärdig bild av uppror – i verkligheten är ju Pippis
position förbehållen de som inte behöver göra revolt!