En tanke som har slagit rätt många på vänsterkanter i relation till det samtida politiska samtalet är: med lite historisk distans kommer det här att te sig märkligt religiöst. Alla verkar ju bete sig som om det finns något slags väsen som heter ”ekonomin”, vars existens och ”behov” kan skiljas från människors. Främst gäller detta tillväxten. I själva verket är ju ekonomins behov av tillväxt inget annat än det strukturella uttrycket för människors behov av att få tillbaka ett mervärde på sina investerade pengar (profit). Det är alltså inte så att ekonomin ”behöver” tillväxt; tillväxt är istället ett tecken på att vissa människors behov av att omvandla socialt arbete till privat vinst tillfredställs gång på gång. Tillväxt existerar inte utanför de sociala (produktions)relationer som gång på gång möjliggör den.
När vi trots detta säger att ekonomin behöver tillväxt – ett imperativ som i kristider dessutom tenderar att innehålla en sorts uppoffringslogik: alla måste jobba extra hårt nu för att upprätthålla tillväxten – skapar vi en distinktion mellan människor och ekonomi som inte finns, samtidigt som vi osynliggör den reella klassdistinktion som ligger till grund för tillväxten som sådan. Det är inte ”alla” som måste uppoffra sig för att tillfredsställa ekonomins behov av tillväxt; det är arbetarklassen som måste uppoffra sig för att tillfredsställa överklassens intresse av profit. När Alliansen pratar om behovet av femte jobbskatteavdraget som ”nödvändigt” för ekonomin, kan vi därför tänka att de har både rätt och fel: det må vara ”nödvändigt” för att förstärka överklassens intresse av profit, men inte något annat. Att det är höginkomsttagare som tjänar mest på femte jobbskatteavdraget borde därför inte förvåna någon.
Men om tal om ”ekonomins behov” liknar religiös tro, vilken typ av tro har vi att göra med? Om vi tror på tillväxtens nödvändighet, hur tror vi?
Religionsforskaren Reza Aslan – känd för en bred publik framförallt via den här intervjun – brukar göra en distinktion mellan ”sanning” och ”fakta” i relation till de olika syner på begreppet ”historia” som skiljer oss från de människor som levde när Bibeln skrevs. För de flesta av oss idag, säger Aslan, betyder historia ett blottläggande av historiska händelser – att skriva historia handlar om att tolka och beskriva det förflutna som en samling faktiska händelser.För människor som levde då Bibeln skrevs, säger Aslan å andra sidan, betydde historia inte ett blottläggande av fakta utan av sanningar. När vi läser Bibeln finner vi en mängd berättelser som utger sig för att beskriva förflutna händelser. Men hur bör vi läsa dem? Enligt Aslan bör vi inte se dem som historiska dokument i den mening som vi idag förstår det begreppet. De som skrev om Jesus, till exempel, var inte så mycket intresserade av vad han faktiskt gjorde som vem han i sanning var. Jesus var Messias, den utvalde – om de berättelser som finns i Bibeln berättar detta om Jesus så uttrycker de en fundamental sanning om honom, helt oavsett om de är faktamässigt korrekta eller inte.
Frågan vi bör ställa oss är: fungerar inte det politiska samtalet kring ekonomin på ungefär samma sätt? När olika politiska beslut försvaras via referens till ekonomins behov av tillväxt så förväntas vi inte förstå de faktiska omständigheter som gör detta till en ”ekonomisk nödvändighet”, vi förväntas i själva verket inte alls relatera till det som ett faktapåstående (vars giltighet vi i sådana fall skulle kunna ifrågasätta). Istället förvänas vi tro på att behovet av tillväxt är en nödvändighet, vi förväntas tro att någon annan förstår varför, och vi förväntas relatera till denna nödvändighet i termer av någon sorts fundamental sanning som uttrycks genom den – eftersom vi inte kan relatera på något meningsfullt sätt till ett faktapåstående som vi ändå inte begriper, måste behovet av tillväxt uttryckas via någon sorts sanning vars giltighet kanantas som mer eller mindre given. Exakt vilken ”sanning” som mobiliseras för detta ändamål tycks i det närmaste godtyckligt: för borgerliga politiker är det att vi borde ge människor frihet att realisera sig själva och sina idéer (oftast uttryckt via det magiska ordet ”entreprenörskap”), för politiker på vänsterkanten är det att vi måste organisera samhället på ett medmänskligt och solidariskt sätt. I samtliga fall antas tillväxten vara ett uttryck för ett samhälle organiserat i enlighet med denna ”sanning”, vilket å ena sidan rättfärdigar tillväxten som ett samhälleligt mål (den är ju bara ett uttryck för en ”självklar” sanning), å andra sidan rättfärdigar denna ”sannings” samhälleliga giltighet (den utgör ju grunden för tillväxt).
Problemet med denna diskurs, än en gång, är att den får oss att vända bort blicken från verkliga samhälleliga motsättningar, till förmån för falska politiska motsättningar.Det politiska samtalet, som det ser ut idag, får oss att tro (1) att vi måste välja mellan solidaritet/medmänsklighet och individuellt självförverkligande, (2) att en, men inte båda, av dessa principer kan uttryckas som tillväxtens ”fundamentala sanning” samt (3) att det bara är den egna politiska sidan som förmår uttyda tillväxtens ”sanning”. Ingen av dessa påståenden stämmer.
I själva verket är det så att ingen av de ”sanningar” som behovet av tillväxt vanligtvis uttrycks genom kan uttryckas just genom behovet av tillväxt. Om vi på allvar vill universalisera någon av dessa sanningar på en samhällelig nivå – det vill säga, om vi vill skapa ett samhälle som till fullo genomsyras av antingen solidaritet/medmänsklighet eller varje människas möjlighet till individuellt självförverkligande – kommer vi märka att de inte bara är fullt kompatibla (för attinte säga förutsätter varandra), vi kommer även se att de bara kan uttryckas mot behovet av tillväxt. Tillväxten kan bara ge vissa människor möjlighet till självförverkligande på bekostnad av andra människors permanenta självförfrämligande (fastkedjade vid kravet att producera ett värde som inte är deras eget). Tillväxten kan bara produceras ur en reproduktion av klassamhället (den antisolidariska relationen par excellence). Detta är tillväxtens fundamentala sanning – istället för att konstruera en falsk motsättning mellan solidaritet/medmänsklighet och självförverkligande(samt uttrycka denna motsättning i termer av behovet av tillväxt) bör vi därför se hur den enda reella motsättningen är den mellan å ena sidan tillväxt, å andra sidan alla de sanningar som behovet av tillväxt vanligtvis uttrycks genom (solidaritet, medmänsklighet och självförverkligande).
Uppgiften är alltså antikapitalistisk, och kan därför bara tas av vänstern. Det är dags att sluta framställa sig som ett alternativ som värderar solidaritet och medmänsklighet högre än individuellt självförverkligade – en antikapitalistisk vänster är inte bara bättre på de grenar som den nuvarande vänstern har gjort till sina; den är också det enda alternativ som för alla människor kan realisera högerns kärnvärden.Bortom tillväxtens religion finner vi soldariskt självförverkligande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar