”Jag vet mycket väl att vi är i mitten av en ekologisk kris som, om vi inte handlar snabbt, riskerar att förgöra allt mänskligt liv på jorden, men likaväl så tror jag inte på det…” Så har den slovenske filosofen Slavoj Zizek sammanfattat den rika världens attityd gentemot klimatförändringar. ”Fetischistiskt förnekande” (fetishist disavowal) kallar han attityden, ett begrepp som han lånar från den franska psykoanalytikern Jacques Lacan. En fetisch är som bekant ett dött föremål som vi tillskriver mänskliga kvalitéer. Fetischistiskt förnekande, i sin grundform, finner vi hos människor som har ett fetischistiskt förhållande till ett eller annat objekt. ”Jag vet mycket väl”, kommer de säga, ”att det här objektet inte har mänskliga kvalitéer” (känslor, tankar, etc.) men likaväl kommer de att bete sig som objektet hade det – de kommer genom sina handlingar likaväl att tro det.
De tre lästa texterna
hanterar på olika sätt relationen mellan samhälle och miljöförändringar, och ställer
på olika sätt frågan: varför verkar människor vara så oförmögna att göra något
åt ohållbart naturutnyttjande, trots att alla vet om dem? Eller kanske snarare:
varför förmår ”makten” inte göra något åt saken?
Det i mina ögon minst övertygande
svaret erbjuds av Lisa Deutsch (2006), som i en artikel ställer frågan, ”Hur
svensk är en svensk ko?”. Syftet med denna fråga är att avgöra hur
självförsörjande Sverige egentligen är i ekologiska termer. Vi är alla medvetna
om att vi importerar en stor mängd varor – kaffe, choklad, etc. – men oftast
vet vi bara vilket land som själva varan
producerades i, inte de olika länder som varans olika beståndsdelar kommer
ifrån. Deutsch tar bland annat upp müsli som exempel: om vi kollar på
produktinformationen får vi veta vilket land som själva müslin producerades i,
men varifrån kommer russinen, varifrån kommer dadlarna, etc.? Om vi ska kunna
skapa en hållbar matvaruhandel länder emellan, säger Deutsch, är det nödvändigt
att vi har en full förståelse för de ekologiska kostnaderna för varje vara, det
vill säga, hur mycket jordbruksareal som går in i produktionen av varje vara
som ekologisk produkt, inte enbart
som handelsvara.
I detta har Deutsch naturligtvis rätt: i ett globalt handelssystem där olika varors priser inte alls speglar den ekologiska kostnaden för produktionen av samma varor kommer vi uppleva hur en mängd galna ekvationer tar realform. För att ta ett supertydligt exempel: det är såklart inte rimligt att värdet på regnskogen är långt mycket lägre än värdet på den försvarsadvokat som skyddar just de företag som dagligen skövlar regnskogen. Men när Deutsch ska ge sig på att erbjuda en lösning blottas en märklig blindhet inför det system hon är satt att beskriva. ”Det är fantastiskt”, skriver hon, ”att man året runt i Sverige kan dricka kaffe från Brasilien, Vietnam och Kenya. Men miljökostnaderna inkluderas inte i marknadspriser i någon större grad trots att den fria marknaden bara kan fungera på rätt sätt då priserna är rätt det vill säga när sociala kostnader och miljökostnader är inkluderade i priserna” (Deutsch 2006: 84). Problemet med denna mening är att den är abstrakt normativ. Deutsch har alltså upptäckt ett problem inom ”den fria marknaden” som är att den inte alls lyckas hantera ekologiska och sociala kostnader för produktionen; hennes förslag till lösning är helt sonika att den fria marknaden börjar göra det, då den ”bara kan fungera på rätt sätt” (hon menar på ett hållbart sätt) om ”sociala kostnader och miljökostnader är inkluderade i priserna”. Problemet, i mina ögon, är att det inte alls är uppenbart varför vi till att börja med skulle anta att ”den fria marknaden” kan klara av detta.
Det är troligtvis
signifikativt att Deutsch hela tiden refererar till ”den fria marknaden” och
”vårt ekonomiska system” och inte till ”kapitalismen”. För Deutsch tycks
”ekonomin” bestå av en mängd olika utbytesrelationer, vilka på något magiskt
vis är skilda från produktionsrelationer – detta är varför Deutsch kan få för
sig att utbytesrelationerna kan fås att representera produktionsrelationerna
(de sociala och ekologiska kostnaderna) på ”rätt” sätt. Hade hon istället valt
att prata om ”kapitalismen” – samt försökt sig på en ordentlig analys av det
kapitalistiska systemet – hade hon
varit tvungen att se på ”ekonomin” som en integrerad aspekt av ett totalt och
historiskt specifikt produktionssystem.
Hon hade då också varit tvungen att överväga möjligheten att den ”felaktiga”
representation (eller mystifiering) av produktionsrelationerna som uttrycks i
utbytesrelationerna, i själva verket är en konstitutiv – och inte bara efemär –
aspekt av detta system. Vad är, trots allt, kapitalismen? Är det inte ett
system vars centrala komponent – produktionen av mervärde – bygger på just en
felaktig representation av de ekologiska och sociala kostnaderna för
produktionen, samt ett system vars själva utveckling bygger på en koncentration
av makten att bestämma exakt hur fel
saker och ting ska representeras? Dessa frågor förefaller i mina ögon vara helt
centrala, och de lyser med sin frånvaro i Deutsch text, vars analys
upprätthåller en fetischistisk närhet till det kapitalistiska systemet.
Ett något mer raffinerat
svar på frågan varför vi förstör naturen, samt hur vi kan lösa detta, kommer
från Tainter & Crumley (2007), som i artikeln ”Climate, Complexity and Problem
Solving in the Roman Empire”, genom en detaljstudie av romarriket, kopplar
miljöförstöring till hierarkiska samhällens tendens mot högre och högre
komplexitet i sitt problemlösande, samt den medföljande tendensen att lägga
större och större vikt vid systemets upprätthållande än vid att faktiskt lösa
problem. I detta argument upprepar de till stor del Scotts (1998) argument att
staters ”sätt att se”, av nödvändighet kommer förbli okänsligt inför den
föränderliga och komplexa verkligheten. Medan stater alltid söker upprätta
uniforma och regelbundna representationer av verkligheten (med Scotts ord, ”legitima”
representationer), säger Scott, kommer människor ”på marken” alltid att
producera former av kunskap (”illegitima” representationer) som både motsäger
de statliga och är långt mer anpassade efter de specifika lokala omständigheterna.
Taintler & Crumleys förslag är en sorts syntes. Å ena sidan ser de behovet
av storskaliga, abstrakta representationer för att hantera vissa av de mer
storskaliga problem som världen möter globalt (global uppvärmning som ett
tydligt exempel). Å andra sidan ser de hur dessa abstrakta modeller bara kan
fungera på ett effektivt om de inte reproducerar den skillnad mellan sig själva
som ”legitima” och alla andra (lokala) modeller som ”illegitima” som Scott
beskriver som konstitutiv för staters sätt att se.
Den största styrkan med
denna analys, vill jag hävda, är också dess största svaghet: dess universalism.
De problem som vi står inför idag framstår i Taintler & Crumleys analys som
samma problem som människor i alla tider har stått inför när de har stått inför
miljöförstörelse: konflikten mellan abstrakta modeller – konstruerade från
toppen av hierarkiska system – och konkreta modeller, konstruerade längs vad
Taintler & Crumley kallar ”heterarkiska” (det betyder ungefär ”egalitära”)
system. Uppenbarligen ligger det rätt mycket sanning i detta, och det verkar
onekligen viktigt att se historisk kontinuitet i vad som annars kan verka
radikalt nytt. Problemet verkar dock vara: är inte den miljöförstöring som vi
ser idag också kvalitativt annorlunda den typ av miljöförstöring som vi kan se
hos tidigare samhällen? Det vill säga, kan vi inte prata om en specifikt
kapitalistisk form av miljöförstörelse, vars logik inte kan reduceras till konflikten
mellan det abstrakta/hierarkiska och det konkreta/heterarkiska? Jag tror det,
och i värsta fall tror jag att konsekvensen av att upprätthålla sig vid
konflikten mellan det abstrakta och det konkreta är att vi inte alls lyckas
förstå det kapitalistiska systemet. Kapitalismen, trots allt, är inte främst en
”abstrakt” modell som motsäger ”konkreta” erfarenheter; det är ett system av
konkreta maktrelationer som producerar sina egna abstraktioner (pengar, varor,
profit, etc.). Om vi trots detta tror att vägen ur detta systems våld kommer ur
ett ”erkännande” av det lokala, tror jag att det finns en risk att vi
ytterligare mystifierar systemet. Är inte detta, trots allt, vad nyliberalismen
handlar om? Kapitalismen förstås inte längre som bestående av två klasser, vars
intressen är konstitutivt motsatta; nuförtiden är alla sina egna små kapitalister/entreprenörer,
reproducerandes en de-centraliserad version av det kapitalistiska systemet
bortom tidigare klassmotsättningar. Kanske står valet därför inte mellan det
abstrakta och det konkreta; kanske måste vi lära oss att se det abstrakta
(främst: klass) i det konkreta och vardagliga.
Ett liknande problem
präglar Jared Diamonds (2003) analys i artikeln ”The Last Americans”. För honom verkar
problemet framförallt vara att fattigdom gör människor till dåliga förvaltare
av miljön, samt att västerlänska makthavare, högt uppe i sina elfenbenstorn,
inte bryr sig om fattiga människor. Två problem följer ur detta, för Diamond: å
ena sidan faller regeringar i fattiga länder till följd av att människor i
fattigdom slutar tro på ledarnas godhet (och vem ska då förvalta naturen?), å
andra sidan börjar de fattiga delarna av världen hata de rika delarna av
världen (vilket leder till att de blir terrorister). Men är inte problemet snarare
det, att samma mekanismer som producerar både rika och fattiga länder som rika och fattiga också ligger till
grund för miljöförstöringarna, och att problemet därför inte kan lokaliseras hos
varken de fattiga eller de rika, utan i det system (kapitalismen) som tvingar
både de rika och de fattiga att eftersträva ett mål (kapitaltillväxt) som av
nödvändighet måste leda både till en fördjupning deras interna relation (göra
de rika rikare på bekostnad av de fattiga) och
ett försvårande av den miljöförstöring som denna relation på samma gång
möjliggör?
Referenser
Diamond, Jared (2003). The Last Americans. Environmental Collapse and
the End of Civilization. Harper’s Magazine,
June Issue
Deutsch, Lisa (2006).
Hur svensk är en svensk ko? Ur Jordbruk, handel och utveckling: mot ökad
samstämmighet: en antologi om samexistens och utveckling av jordbruket i u-land
och i-land. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Scott, James C. (1998). Seeing Like a State: How Certain Schemes to
Improve the Human Condition Have Failed. New Haven: Yale University Press
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar