Våldet och "extremvänstern"

I en nyligen publicerad text på SVT Debatt (2012-09-23) ställer sig journalisten Anna-Lena Lodenius frågan: ”Hur kan det komma sig att avståndstagandet från våld är så mycket större när det kommer från höger än när det kommer från vänster?”  Svaret finner Lodenius, troligtvis helt riktigt, i de ideologiska motiv som vanligtvis motiverar radikalvänsterns våld, en tes hon stöder genom att citera en rapport från statliga Medierådet där skillnaden mellan högerextrema grupper och vänsterextrema grupper definieras på följande sätt: 

”Till skillnad från grupper som är principiella motståndare till demokratiska värden och praxis [alltså högerextrema grupper] är den form av radikalvänster, till vilken de autonoma grupperna kan räknas, kritiker av en liberal/konstitutionell praxis av demokrati, men den är inte principiellt antidemokratisk. Man tar inte avstånd från demokratiska värden i generella termer av grundläggande medborgerliga rättigheter.”

Med andra ord: anledningen till varför radikalvänsterns våld är mer accepterat än radikalhögerns är att de förra inte är emot demokrati som princip, utan bara dess parlamentariska form. Så långt är jag och Lodenius överens, ska sägas – och svårt är annat, då detta får sägas vara en tämligen neutral beskrivning av verkligheten.

Sedan tar dock texten en märklig vändning, där Lodenius söker konstruera ett argument baserat på vad som i mina ögon framstår som ett logiskt felslut. Å ena sidan uppmärksammar hon, som vi sett, att den autonoma vänstern ibland rättfärdigar våld ur ett avfärdande, inte av demokratin som princip, utan av den parlamentariska demokratin. Den autonoma vänstern, skriver hon, ”anser över huvud taget inte att rättsstaten är legitim eftersom de menar att den är satt att försvara det rådande kapitalistiska samhället.” Å andra sidan försöker hon övertyga oss att varje sådant resonemang måste vara oförsvarligt då det inte kan försvaras på parlamentarisk-demokratisk grund: ”Hur jag än vrider och vänder på begreppen kan jag inte få detta till samma demokratisyn som den parlamentariska demokratin”

I texten följer dessa resonemang direkt på varandra, vilket gör förvirringen ännu större. Varför tänker Lodenius att hon ska finna ”samma demokratisyn som den parlamentariska demokratin” hos politiska grupper vars praktiker (och nu syftar jag inte enbart på våld) är sprungna ur ett avståndstagande av just den parlamentariska demokratin? Som läsare är det inte alls uppenbart. Erkänner Lodenius att det finns en skillnad mellan demokrati som princip och demokrati som parlamentarisk form? Både ja och nej, tycks det som; hon erkänner att autonoma vänstergrupper erkänner det, samtidigt som hon avfärdar dessa grupper som odemokratiska i samma stund som hon finner att deras praktiker inte är förenliga med parlamentarisk demokrati.

”Hur demokratiskt är det att slå ner någon som deltar i en tillståndsgiven demonstration anordnad av ett politiskt parti? Låt vara att man inte delar detta partis åsikter. Men den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som innefattar även rätten att offentliggöra sina åsikter i form av demonstrationer, gäller även Svenskarnas parti.”

Lodenius tillskansar sig alltså en bredare poäng än hon har mandat för. Hon hade kunnat ställa frågan: ”hur förenligt med parlamentarisk-demokratiska principer är det att slå ner någon som deltar i en tillståndsgiven demonstration anordnad av ett politiskt parti?” och då ge som svar ett kraftfullt ”nej” (om vi för stunden bortser från det faktum att en demonstration anordnad av SvP lika gärna skulle kunna betraktas som hets mot folkgrupp och därför olaglig). Parlamentarisk demokrati handlar om att föra politik inom ramarna för rättsstaten. ”Misshandel”, som Lodenius påpekar, ”är brottsligt oavsett vem offret är”. Detta stämmer, naturligtvis – detta är generallt sant om våld. Frågan är dock om våld är oförenligt med demokratiska principer.

När personer som Lodenius säger att våld och demokrati utgör oförenliga principer menar de egentligen att det parlamentarisk-demokratiska systemet förutsätter ett våldsmonopol där bara en grupp i samhället får lov att utöva ”legitimt” våld – polisen. Problemet, som nästan alltid förblir outtalat, är vad som ofta brukar kallas ”suveränitetens paradox”. 

Än gång i tiden låg den officiella politiska makten hos en suverän härskare, såsom en kung eller en despot. Denna person hade den ostensiva makten över liv och död inom rikets gränser. Genom historiens lopp har dock dessa härskare avsatts, och den suveränitet som de åtnjöt kopplats till en ny identitet: ”folket”. När polisen använder våld så är detta ”legitimt” eftersom de förkroppsligar folkets suveränitet – de upprätthåller lagen. Omvänt är lagen ”legitim” eftersom den utgår från folket. 

Frågan är: hur etablerade folket lagens legitimitet? Genom olagliga våldshandlingar! När exempelvis franska revolutionens frihetskämpar störtade den dåvarande kungen gjorde de sig skyldiga till landsförräderi enligt de lagar som de föddes under. Problemet (från lagens synvinkel) är såklart att de lyckades, och på så vis upphävde dessa lagars legitimitet till förmån för nya. Paradoxen är alltså: varje system av lagar vilar ytterst på de olagliga våldshandlingar som än gång etablerade detsamma.

Att som Lodenius avfärda vänsterextremisters våld som odemokratiskt eftersom det inte är förenligt med det parlamentarisk-demokratiska systemet är därför inte bara logiskt märkligt – det bygger på en blindhet inför den parlamentariska demokratins själva konstitution. Allra tydligast blir detta när Lodenius avfärdar vänsterextremisters våld eftersom ”den enda rimliga inställningen måste vara att ändamålet inte helgar medlen, och att våldsam politisk extremism måste bedömas lika oavsett vilken ideologi som ligger bakom.” Det finns två sätt att läsa den här meningen, internt motsägelsefulla. Antingen tar en det första ledet bokstavligt: ändamålen helgar aldrig medlen. Problemet är då att den parlamentariska demokratins legitimitet inte länge kan antas på det oproblematiska vis som Lodenius gör. Hur kan vi till exempel förklara det våld som polisen utför när de pepparsprejar vänsteraktivister om inte som ett medel som ostensivt helgas av sitt ändamål (att upprätthålla lag och ordning)? 

Eller så tar en det andra ledet på allvar: ”våldsam politisk extremism måste bedömas lika oavsett vilken ideologi som ligger bakom.” Detta skulle kunna läsas som ett implicit erkännande från Lodenius sida att våldsam politisk normalitet – alltså, parlamentarisk demokrati – inte är bunden av lagen (inom vilken våldshandlingar mot andra människor ju är brottsliga) eftersom lagen är sprungen ur just denna normalitet. Problemet med denna läsning är än en gång att den skillnad som Lodenius tidigare upprättat mellan vänsterextremism och parlamentarisk demokrati – en skillnad mellan våld och icke-våld – nu enbart tycks grundad i konvention. Varför det ena alternativet är bättre eller mer demokratiskt än det andra är inte längre så självklart när båda är våldsamma – detta säger ju i princip Lodenius själv.

Anledningen till varför allt detta är viktigt – utöver det faktum att politisk diskurs bör grundas i sanning och inte lösryckta påståenden – är främst att Lodenius grundläggande inställning är riktig: demokrati och våld utgör troligtvis oförenliga principer. Åtminstone om våldet får en alltför central (konstitutiv) ställning i samhället. Problemet med Lodenius text är att hon inte tar denna princip på allvar, att hon inte applicerar den konsekvent. 

Jag tror att nästan alla är överens om att demokrati och våld är, om inte oförenliga, svårförenliga: om exempelvis en grupp människor ska besluta om någonting gemensamt så är det onekligen ett problem om en part när som helst kan ringa in beväpnade män för att få igenom sin position. Samtidigt lever vi i ett samhälle där det politiska systemet bygger på just möjligheten att ringa in sådana män när en vill upprätthålla vissa aspekter av den parlamentariska demokratin – med Lodenius ord kan sådana män ringas in för att skydda ”den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som innefattar även rätten att offentliggöra sina åsikter i form av demonstrationer, [och som] gäller även Svenskarnas parti”.

Om å andra sidan skillnaden mellan våld och icke-våld inte sammanfaller med skillnaden mellan vänsterextremism och parlamentarisk demokrati kanske vi bör ställa frågan: vad händer med människors politiska fantasi i ett samhälle där demokrati har kommit att betyda ungefär ”rätten att välja mellan olika varianter av samma system en gång var fjärde år”, och där detta system eller denna ”demokrati” också betyder ”våldsmonopol”? Lodenius tar upp ett antal vänsterextrema grupper som i hennes ögon misslyckats då de förlitat sig i för stor utsträckning på våld: ”det saknas inte exempel i historien på hur vänstergrupper som Baader Meinhof-ligan, Röda brigaderna och Blekingegadebanden stått för avancerade former av brottslighet och våldsanvändning.” Men är det verkligen så att dessa grupper ”introducerade” våldet på den politiska spelplanen, som Lodenius antyder? Vore det inte möjligt att tänka på deras våld som istället ett uttryck för just det system som de vill bekämpa: de säger sig stå för en sann demokrati bortom den falska parlamentariska demokratin, samtidigt som deras föreställningshorisont är så färgad av den parlamentariska demokratin att de inte kan föreställa sig demokrati utan våld?

Och kanske ännu svårare: om vi å ena sidan hävdar att demokrati och våld utgör oförenliga principer, å andra sidan lever i en ”demokrati” vars grundläggande struktur nödvändiggör existensen av ett ”legitimt” våldsmonopol, hur är det möjligt att skapa genuint demokratiska strukturer utan att med våld förgöra de som nu går under namnet ”demokrati”?

Välkomna till bloggen!

Hej alla läsare!

Jag är arbetslös nu, efter att ha utbildat mig till antropolog. Därför känns det himla viktigt att "komma  ut" och "synas" för alla presumptiva arbetsgivare som bara längtar efter en hungrig skribent som jag!

I bloggen kommer jag att presentera längre och kortare texter som på ett eller annat sätt handlar om vänsterpolitik. 

Jag har dessutom lagt upp lite äldre texter, den som är intresserad får gärna läsa dem.

Som person är jag lugn och stresstålig, mina intressen är antikapitalism, aktivism och samhällsanalys som inte är postmodern. 

Välkommen till bloggen!

/Jacob

Tolerans

Nyligen skrev Jonas Gardell på sin Facebook-sida: ”Varför jag ogillar SD? För att jag är stolt över vårt toleranta Sverige och SD står för nåt osvenskt som jag inte vill ha in här!” Detta korta budskap fick över 10,000 ”likes” och representerar en vanlig problemförmulering: mot Sverigedemokraternas ”intolerans” – en intolerans riktad mot invandrare, mot homosexuella, mot kvinnor – måste vi ställa ”vårt toleranta Sverige”. Det finns dock en hake: problemet med denna förståelse är att den okritiskt reproducerar en föreställning om ”tolerans” som det ultimata målet för den antirasitiska kampen, ett mål som naturaliserar vissa grundläggande ojämlikhetsrelationer.

Eftersom ”intoleransen” inte är skapad ur intet – inte skapas enbart ur en frånvaro av ”tolerans” utan av en närvaro av vissa andra fenomen (social orättvisa, nyliberal utsugningspolitik, och så vidare) – räcker det inte att tillsätta något (tolerans), vi måste också eliminera något. Även om SD är ”intoleranta” så stavas därför inte lösningen ”tolerans”. Istället stavas lösningen social rättvisa: medborgarlön, allas rätt till boende och sjukvård, gemensamt ägande, och så vidare.

Om du inte köper detta, testa ett enkelt tankeexperiment: vilken social relation antas av själva begreppet ”tolerans”? Är det inte just en relation av ojämlikhet? För vem är det egentligen som ska ”tolerera” vem? När vi identifierar ”tolerans” som lösningen på SD:s ”intolerans”, säger vi inte då på samma gång att den grundläggande ojämlikheten mellan de som bör ”tolerera” (s k etniska svenskar) och de som bör ”tolereras” (invandrare) inte behöver adresseras? Är inte detta ”tolerans”-diskursens grundläggande problem: vi behöver inte förändra den sociala relation där ”tolerans” i första rummet uppstår som en fråga – allt som behövs är att de privilegierade ”tolererar” de exploaterade?

Jag tror att de flesta av oss spontant skulle förstå detta i relation till andra kamper. Ta feminism, som exempel. Är feminsmens mål att få män att ”tolerera” kvinnor? Inte gärna. Det sant feministiska målet är att eliminera patriarkatet, det vill säga den samhälleliga struktur som i första rummet gör det möjligt för män att välja huruvida de ska tolerera eller inte tolerera kvinnor (på arbetsplatsen, i hemmet, i det offentliga rummet). Män åtnjuter denna makt att kunna välja bort tolerans till förmån för intolerans på grund av patriarkatet - det som måste bort är denna makt, inte de individuella besluten att inte tolerera. 

Ännu tydligare gäller detta fattigdom. Är lösningen på problemet fattigdom att människor på Östermalm börjar ”tolerera” de tiggare som sitter utanför deras butiker, att de istället för att skicka iväg dem till andra stadsdelar går förbi dem utan att bry sig? ”Jag har inget problem med fattiga, jag tolererar helt och fullt att de sitter på Stureplan och tigger?” 

När vi börjar tänka på världen och dess problem i termer av "tolerans/intolerans" naturaliserar vi de ojämlikhetsrelationer som i första rummet gör både ”intolerans” och ”tolerans” till möjliga attityder hos de priviligierade grupperna i samhället – det är bara i relationer av ojämlikhet som det är meningsfullt att prata om tolerans, bara i relationer där den ena parten bör tolerera (men kan välja att inte tolerera) den andra som tolerans framstår som den ultimata segern.

Korkade rasister?

Under den senaste tiden har en kunnat läsa ett antal artiklar som påvisar sambandet mellan låg intelligens och rasism. Dessa har delats flitigt i olika sociala medier och personer har belåtet kommenterar att detta minsann bekräftar vad vi alla redan visste – rasister är såklart puckon. Och naturligtvis finns det som antirasist något härligt i att läsa dessa. Istället för politisk debatt, som ju är så himla icke-konklusiv och öppen, får vi här svaret svart på vitt: är du rasist så är du troligtvis korkad.

Samtidigt tycks detta svar vara bedrägligt i just sin enkelhet. För egen del har jag sedan första gången jag stötte på dessa artiklar haft en känsla av att de i stor utsträckning fungerar som ett sätt att externalisera problemet. För visst kan det vara på det viset att rasister tenderar att vara lågintelligenta – jag tror det stämmer – men det är ju inte alls på det viset att individers låga intelligens förklarar rasism som ett samhälleligt/strukturellt fenomen. Framförallt två problem tycks mig uppenbara. 

Å ena sidan tycks talet om rasism och låg intelligens baseras på en otillräcklig problematisering av själva begreppet intelligens. Om vi accepterar att det finns ett samband mellan låg intelligens och rasism, bör vi då inte ställa vissa kritiska frågor kring produktionen av låg intelligens på en samhällelig nivå? Det vill säga, är det så att vi ser en fascistisk vår i Europa på grund av att ovanligt många av de som nu utgör Europas befolkning föddes lågintelligenta, eller är det så att vi ser en alltmer ojämlik distribution av kunskap och intelligens i Europa till följd av bland annat större och större privatiseringar av utbildningen? 

 Den senare frågan skulle troligtvis göra det svårare för utbildade medelklassmänniskor att se så hånfullt på rasister och deras låga intelligens, eftersom det skulle bli nödvändigt att erkänna ett samband mellan inte bara rasism och låg intelligens, utan snarare rasism, klass och rätt till utbildning (även om det bör påpekas att det inte enbart är arbetarklassen som är rasister).  

Å andra sidan skulle en sådan analys vara fortsatt otillräcklig i det att den fortfarande uppehåller sig just vid sambandet mellan låg intelligens och rasism. Detta är vad jag främst menar med ”externalisering”. Om vi antar att det är låg intelligens som skapar rasism så säger vi ju samtidigt att rasismen inte egentligen behöver analyseras – allt som behövs är lite utbildning och så är saken löst. Men är det inte i själva verket så att det är just den ”samhälleliga intelligensen” – alltså, vårt samhälles rationalitet och mål (främst, tillväxt och lönearbete) – som skapar symptomet rasism, en ”idioti” som inte erkänns från den ”intelligenta” synvinkeln men som likväl är förbunden med denna? Som den marxistiska teoretikern Walter Benjamin sa, ”bakom varje fascism finns en misslyckad revolution” – skapas inte den rasistiska förståelsehorisonten av det faktum, å ena sidan, att vi lever inom ett ekonomiskt system som i allt större utsträckning bygger på produktionen av sociala motsättningar, å andra sidan, att vi finner till hands en konventionell visdom som säger att inget annat ekonomiskt system är möjligt?  

Antropologen Claude Levi-Strauss förde ett liknande argument gällande s k ”primitiva” människors tro på myter. Enligt Levi-Strauss bör vi inte förstå myter som en ”primitiv” ekvivalent till vetenskap; myters syfte, hävdade Levi-Strauss, är inte främst att ge en sammanhängande och rimlig beskrivning av verkligheten, utan snarare att erbjuda en förståelsehorisont att tänka med i en verklighet som till synes är varken sammanhängande eller rimlig. 

Är inte exakt detta sant om rasism? Vi lever i ett samhälle där lönearbete och tillväxt sägs gynna alla, samtidigt som det är alltmer uppenbart att detta enbart gynnar ett fåtal. Rasism är utan tvekan en förståelsehorisont att tänka med i en sådan situation: ”Om det inte är systemets fel så måste det vara någon extern fiendes fel”. Detta etablerar sig inte som en samhällelig ”sanning” på grund av att människor har låg intelligens; det etablerar sig på grund av att vi alla ställs inför en samhällelig rationalitet som varken är sammanhängande eller rimlig – ett ekonomiskt system som å ena sidan bygger på större och större social motsättningar, å andra sidan är ”det enda möjliga”.  

Rasismen, kort sagt, är inte vetenskapligt sann, men den kan framstå som tillräckligt rimlig inom ett samhälle som inte är rimligt. Det är detta samhälle vi måste bekämpa om vi vill bekämpa rasismen. Annars är jag rädd att vi kommer begå samma felslut som rasisterna själva – externaliserar vad som i själva verket är ett internt problem. Rasism, säger vi då, är inte ett uttryck för ett samhälleligt misslyckande, utan ett uttryck för individers misslyckande att tänka.

Öppet brev till Hanne Kjöller

Hej Hanne!

Nyligen publicerade du en text i DN där du anklagade organisationen Megafonen för att vara en ”oklar röst” i Husby, med anledning av den roll som representanter för Husby som Megafonen delvis har fått efter de kravaller som utspelades där. Du baserade denna tes på ett antal observationer. Däremot verkar det som om Megafonens ”oklara röst” i själva verket är din oklara representation.

Bland annat beskrev du ett bråk mellan Megafonen och Svenska Bostäder, där Megafonen, i sin strävan att få en lokal, ska ha påmint Svenska Bostäder om att ”det för 3-4 år sedan var kravaller i Husby”. Du kommenterar: ”Hur ska man tolka det? Som ett krasst konstaterande? Eller som ett hot? Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet?”

Ja du, kanske det. Eller så är det så, att utan social organisering av socioekonomiskt utsatta områden är det troligare att kravaller utbryter. Att påpeka det är varken ett ”krasst konstaterande” eller ett ”hot” – det är en motivering av verksamheten. Som författaren Alejandro Leiva Wenger nyligen påpekade: ”Problemet med Kjöllers tolkning är att den kunde gälla nästan vilken organisation som helst. Organisationer motiverar ofta sin existens och sina resursbehov genom att peka på diverse problem som man vill lösa – problem som kanske annars riskerar att förvärras och drabba både individer och hela samhällen.”

Hursomhelst, på det här viset fortsätter din text. Gång på gång ställer du frågan ”hur ska man tolka det?” gällande Megafonens agerande, samt ger läsaren några fullständigt osannolika tolkningsförslag som insinuerar att Megafonens verksamhet kanske bör liknas vid maffia- eller terroristverksamhet.

Till exempel har du kollat lite på gruppens hemsida och ögnat igenom ”tusentals tweets”. I ett av dessa tweets har Megafonens verksamhet jämförts med ”hur arbetarrörelsen på bred front byggde upp Sverige”. Anledningen till denna jämförelse, skriver du, är att Megafonen i likhet med arbetarrörelsens folkbildande verksamheter ”ordnar läxläsning, möten och seminarier”, och du finner att det ”kanske kunde ligga något litet, litet frö av sanning i detta”. Alltså, inte att det ligger ”ett frö av sanning” i denna jämförelse; det ligger ”kanske” ett ”litet, litet” frö av sanning i detta – inte direkt ett starkt påstående. Likväl är du noga med att dementera även detta. Det skulle kunna ligga ”ett litet, litet frö av sanning” i detta påstående, skriver du, ”om det inte vore för allt det där andra. Det som arbetarrörelsen inte gjorde”.

Man undrar nyfiket: vad är det du syftar på? Kanske att Megafonen aldrig har organiserat storskaliga strejker? (Typ synd). Att Megafonen aldrig har spöat upp svartfötter? (Bra grej). Att Megafonen inkluderar fler kvinnor i sitt politiska arbete? (Också bra grej). Nej. Det som skiljer Megafonen från arbetarrörelsen är ”det revolutionsromantiska språkbruket i både bild och text”. Jaha! Har du några exempel? Ja. ”Svarta knutna nävar och formuleringar som ’En enad förort kan aldrig besegras’. Som om det pågick ett krig. ’Tala är silver, kriga är guld’, skriver någon i en tweet som retweetas av Megafonen.”

Du vet att det finns en vers i Internationalen där proletariatet uppmanas att ”skjuta generalerna”? Denna vers censureras rätt ofta av Socialdemokraterna, men för den arbetarrörelse som ”byggde upp Sverige” var den i allra högsta grad närvarande. Men egentligen borde det räcka med refrängen: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden är här, ty internationalen åt alla lycka bär”. Och kanske har du missat det, men knutna nävar är något av ett signum för arbetarkamp – ser du någon sträcka upp en knuten näve i luften under en politisk demonstration kan du nästan vara säker på att personen har någon sorts anknytning till arbetarrörelsen (om jag inte bör läsa dig helt bokstavligt, vill säga: den svenska arbetarrörelsen var aldrig särskilt inne på just SVARTA knutna nävar, men detta är knappast något positivt, vad tycker du?).
Och just det, det här med ”en enad förort” – jag vet inte om du har missat även det, men arbetarrörelsen har genom historien varit rätt tydliga med betona vikten av ”en enad arbetarklass”. Varför? Eftersom en sådan är mycket mer svårbesegrad än en splittrad.

Dessutom, det här du skriver om REVA-dagarna, att Megafonen då hade skrivit på sin hemsida: ”DET ÄR POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem.” Du frågar dig om man bör förstå detta som ”civilkurage” eller som ett ”anarkistiskt medborgargarde”? Alltså, du, jag vet inte. Civilkurage, ja, typ, men det vore bättre att prata om solidaritet eftersom civilkurage individualiserar frågan (du känner till den utbredda rasism som finns inom poliskåren?). Beträffande ”anarkistiskt medborgargarde” så beror det lite på vad du menar. Om du med anarkistiskt menar att många av de som delar Megafonens ”revolutionsromantik” identifierar sig själva med vissa åsikter ur den anarkistiska tanketraditionen – såsom skepsis gentemot stat och polis (alltså våldmonopolet) baserat på idén att samhället kan grundas i frivilliga associationer och inte våld – då är ditt ordval troligtvis ganska riktigt. Vad du menar med ”medborgargarde” vet jag ärligt talat inte (även om jag lägger märke till den osmakliga insinuationen att dessa personer är att likna vid de nazistiska ”medborgargarden” som dagarna efter Husbykravallerna drog runt i Stockholms förorter för att spöa människor som de identifierade som utlandsfödda). Ett bättre ord här vore ”motstånd”.

Jag skulle med andra ord kunna köpa att du kallade detta för ett ”anarkistiskt motstånd” om du var väldigt noga med att definiera ordet ”anarkistiskt” (förslagvis i stil med min definition), samt påpekade att detta inte nödvändigtvis är en dominant ideologi i sammanhanget, utan snarare ett ord som du själv använder för att beskriva det som händer.

Jag ska dock säga det, att jag inte tror att dessa missförstånd framförallt bottnar i din okunskap om arbetarhistoria, anarkistisk idétradition, eller något liknande. Jag tror att allt hänger på din grundläggande problemformulering. Du skriver: ”Oviljan att ta avstånd från våldet, men samtidigt säga att man inte har någonting med det att göra, skulle kunna tolkas som att Megafonen inte riktigt representerade någon av de två parterna som striden egentligen stod emellan: varken kravallisterna eller de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen.”

Kanske det - men det skulle också kunna tolkas som att Megafonen här har lite mer analytiskt finess än du. Trots att relationen mellan ”kravallisterna” och ”de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen” är antagonistisk – de ena förstörde de andras bilar, det har ingen missat – vill Megafonen inte stirra sig blind på relationen mellan dessa två grupper. Anledningen är att bilbränderna, enligt Megafonen, är ett symptom på en annan antagonistisk relation. Denna andra relation kan benämnas på en mängd olika sätt – innerstad-förort, arbete-kapital, centrum-periferi, hegemonisk vithet-de Andra – men den grundläggande poängen är mer eller mindre densamma oavsett vilka begrepp man väljer. Det är inte på det viset att problemen i Husby är ett resultat av att det å ena sidan finns människor som vill bränna bilar, å andra sidan människor som vill slippa få sina bilar brända. Istället kan båda dessa grupper, bilbrännarna och bilägarna, förstås som ”enade” i relation till de kapitalintressen som har härjat i Husby under de senaste tio åren, kapitalintressen som har förvandlat gemensam välfärd till privat vinst. Detta är enligt Megafonen den egentliga konflikten, och här finns egentligen ingen oklarhet gällande vilka de representerar: de representerar både bilbrännarna och bilägarna, emot kapitalintressen. (Jag vet inte om du missade det, förresten, men Megafonen hade en insamling för att kunna betala självrisken för de människor vars bilar hade blivit brända.)

Jag tror att det är just oförmågan att se denna ”interna” antagonism (mellan ”kravallisterna” och ”de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen”) som ett uttryck för en antagonism mellan hela Husby och externa krafter som gör Megafonen till en så ”oklar röst” i dina öron. Det är denna oförmåga som gör dig tvungen att glömma bort hur arbetarrörelsen inte bara kämpade för arbetarklassens rättigheter utan även emot överklassens privilegier, samt hur ett våldsmonopol inte betyder samma sak för alla i ett ojämlikt samhälle.

Men framförallt känner jag såhär: du behöver inte hålla med om Megafonens analys. Du kan fortsätta tänka att ”den egentliga konfliken” står mellan de som bränt bilar och de som fått sina bilar brända. Men om du bara hade försökt ta dig an Megafonens analys hade du förstått att den är tämligen tydlig. För du vet, det är inte så att en röst är oklar bara för att man själv inte förstår. Ibland måste man lyssna bättre.

Våld är våld

Under de dygn som gått sedan kravallerna i Husby startade har mycket fokus lagts på ”våldet”. Kan vi förstå det? Kan vi acceptera det? Vad ska vi göra åt det? En dominant utgångspunkt hos många debattörer har varit att ”våld är våld”. Till exempel sa stadsminister Fredrik Reinfeldt, när han fick frågan om varför han uttalade sig snabbare om våldshoten mot två tränare i Djurgården än om kravallerna i Husby, att han ”är mycket konsekvent i att stå upp mot våld varhelst det än uppträder” (DN 2013-05-21). Samma inställning till våldet återfinns hos Edith Escobar, Ordförande i Öppna moderater Syd, som skriver att ”Vi måste sluta med att säga att vi ’förstår varför de beter sig så’ för detta bara legitimerar ett beteende som endast leder till ännu mer våld” (Newsmill 2013-05-22), samt hos Lawen Mohtandi som skriver att ”Våld skapar rädsla. Våld skapar tystnad. Och det skapar mer våld. När steget in i våldets logik väl är taget är det svårt att vända om” (DN 2013-05-22).
 

Till skillnad från Escobar (vars argument mest bygger på att sanningen är farlig och därför bör undvikas) har Mohtandi naturligtvis en poäng. Våldets logik är ofta mer våld. Men hennes text bygger likväl på en kategorisk ovilja att förstå våldet. Våld är våld. Vi kan inte göra skillnad på olika typer av våld, sätta våldet i kontext, värdera olika former av våld olika; vi kan bara, som Reinfeldt säger, ”stå upp mot våld varhelst det än uppträder”. Fördöma våldet. ”Fördömer du våldet?” Det är den första och sista frågan. Som SvD:s Sanna Rayman uttryckte saken (SvD 2013-05-22): ”Är det rimligt att vuxenvärlden och samhället går de barnsliga och oansvariga ’därför-förklaringarna’ till mötes på det vis som vi ofta gör?” (Nej, tyckte hon.)

Det kan tyckas som en självklar, humanistisk hållning. Problemet är att våld inte är våld. Det finns en väldig skillnad mellan det våld som ligger i att sälja människors hem till riskkapitalistbolag, att förneka människor deras demokratiska rättigheter och att ljuga om ett mord begått av poliser, och det våld som ligger i att reagera: att bränna bilar.

Det ultimata beviset på att denna skillnad existerar, tycks det mig, är att inte ens de som allra ljudligast hävdar att ”våld är våld” – de som baserar hela sin förståelse av Husbykravallerna på denna tes (bland andra Sveriges stadsminister) – verkar tycka att ”våld är våld”: detta gäller enbart när ”fel” människor använder våld, och kanske framförallt när ungdomar i förorten förstör egendom. Såhär skrev Reinfeldt på sin Facebooksida: ”Vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. Låt oss vara tydliga. Detta är inte okej. Vi kan inte låta våldet styra.”

Gäller detta även de unga män i poliskåren som ”betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld”, som en före detta ”hårding” i Stockholms piketpolis beskrev kårandan? Svaret är nej. När poliser misshandlar människor verkar våld vara den mest sublima handlingen i hela världen, öppen för en mängd tolkningar, aldrig uttömd på mening. Då kan våld till exempel vara "nödvändigt", eller en fråga om "demokrati". I anslutning till sådant våld kan en lögn lätt bli en ”felkommunikation”.

Minns vad polisen skrev efter första nattens kravaller: ”Okunskap gällande polisers rätt att använda våld har inatt lett till att några ungdomar har hämnats på polis genom att bränna flertalet bilar och förstöra rutor för flera hundratusentals kronor […] Vi tänker de närmaste dagarna arbeta synligt för att visa att vi inte tänker ge oss. Att förstöra bilar, krossa rutor och kasta sten på polis är ett hot mot demokratin och svensk polis är här för att upprätthålla demokrati, lag och ordning.” Om man inte visste bättre kunde man tro att ”våld är våld” och att vi därför måste stå upp mot det ”varhelst det än uppträder”. Polisen vet bättre: deras våld ”är här för att upprätthålla demokrati, lag och ordning.”

Polisens våld upprätthåller lag och ordning; Husbyungdomarnas våld är ett hot mot lag och ordning. Detta är skillnaden, inte det faktum att de ena är våldsamma och de andra inte.

Det finns med andra ord två olika former av våld. Å ena sidan: det våld som ständigt måste till för att upprätthålla det rådande systemet; det malande, strukturella våld som bland annat gör sig tillkänna när lösningen på överklassens brott (svart städhjälp, skatteflykt) är legalisering av samma brott (RUT, skattesänkningar). Detta våld är ständigt närvarande när ”ingenting händer” i förorterna. Å andra sidan: det våld som uppträder som ”spontana” explosioner av ”meningslöst” våld; saker ”händer” i förorterna. Svaret på detta våld är inte legalisering: det är ”demokratiskt” våld i namn av ”lag och ordning”.

Men Reinfeldt har fel när han säger att Husbyungdomarna ”tror att man kan och bör med våld förändra samhället”. Det är precis tvärtom. Det är Reinfeldt själv som tror det. Skillnaden är att Reinfeldts våld är helt lagligt. Hans regering har sålt ut förorter som Husby till riskkapitalbolag, skapat växande klyftor i skolan, skapat ojämlikhet i sjukvården, och så vidare. Dessa är våldsamma handlingar som har förändrat samhället: Reinfeldt vet att han kan använda dem, och han anser att han bör. Att bränna bilar är om något ett uttryck för att ungdomarna inte har möjlighet att förändra samhället med hjälp av sådant våld. Därför tar de till det enda våld som de har tillgång till, den typen av ”meningslöst” våld som i sig inte förändrar någonting: bränner bilar, kastar stenar. Det är inte våld som vill förändra; det är våld som belyser våldsamma förändringar.

När polisen använder våld mot dessa ungdomar för att upprätthålla ”demokrati, lag och ordning” gör de därför inte detta för att får bort våldet ur samhället. De byter bara ut en form av våld mot en annan; de byter ut det våld som kallas för ”kaos i förorterna” mot det våld som kallas ”samhällets ordning”.