Tolerans

Nyligen skrev Jonas Gardell på sin Facebook-sida: ”Varför jag ogillar SD? För att jag är stolt över vårt toleranta Sverige och SD står för nåt osvenskt som jag inte vill ha in här!” Detta korta budskap fick över 10,000 ”likes” och representerar en vanlig problemförmulering: mot Sverigedemokraternas ”intolerans” – en intolerans riktad mot invandrare, mot homosexuella, mot kvinnor – måste vi ställa ”vårt toleranta Sverige”. Det finns dock en hake: problemet med denna förståelse är att den okritiskt reproducerar en föreställning om ”tolerans” som det ultimata målet för den antirasitiska kampen, ett mål som naturaliserar vissa grundläggande ojämlikhetsrelationer.

Eftersom ”intoleransen” inte är skapad ur intet – inte skapas enbart ur en frånvaro av ”tolerans” utan av en närvaro av vissa andra fenomen (social orättvisa, nyliberal utsugningspolitik, och så vidare) – räcker det inte att tillsätta något (tolerans), vi måste också eliminera något. Även om SD är ”intoleranta” så stavas därför inte lösningen ”tolerans”. Istället stavas lösningen social rättvisa: medborgarlön, allas rätt till boende och sjukvård, gemensamt ägande, och så vidare.

Om du inte köper detta, testa ett enkelt tankeexperiment: vilken social relation antas av själva begreppet ”tolerans”? Är det inte just en relation av ojämlikhet? För vem är det egentligen som ska ”tolerera” vem? När vi identifierar ”tolerans” som lösningen på SD:s ”intolerans”, säger vi inte då på samma gång att den grundläggande ojämlikheten mellan de som bör ”tolerera” (s k etniska svenskar) och de som bör ”tolereras” (invandrare) inte behöver adresseras? Är inte detta ”tolerans”-diskursens grundläggande problem: vi behöver inte förändra den sociala relation där ”tolerans” i första rummet uppstår som en fråga – allt som behövs är att de privilegierade ”tolererar” de exploaterade?

Jag tror att de flesta av oss spontant skulle förstå detta i relation till andra kamper. Ta feminism, som exempel. Är feminsmens mål att få män att ”tolerera” kvinnor? Inte gärna. Det sant feministiska målet är att eliminera patriarkatet, det vill säga den samhälleliga struktur som i första rummet gör det möjligt för män att välja huruvida de ska tolerera eller inte tolerera kvinnor (på arbetsplatsen, i hemmet, i det offentliga rummet). Män åtnjuter denna makt att kunna välja bort tolerans till förmån för intolerans på grund av patriarkatet - det som måste bort är denna makt, inte de individuella besluten att inte tolerera. 

Ännu tydligare gäller detta fattigdom. Är lösningen på problemet fattigdom att människor på Östermalm börjar ”tolerera” de tiggare som sitter utanför deras butiker, att de istället för att skicka iväg dem till andra stadsdelar går förbi dem utan att bry sig? ”Jag har inget problem med fattiga, jag tolererar helt och fullt att de sitter på Stureplan och tigger?” 

När vi börjar tänka på världen och dess problem i termer av "tolerans/intolerans" naturaliserar vi de ojämlikhetsrelationer som i första rummet gör både ”intolerans” och ”tolerans” till möjliga attityder hos de priviligierade grupperna i samhället – det är bara i relationer av ojämlikhet som det är meningsfullt att prata om tolerans, bara i relationer där den ena parten bör tolerera (men kan välja att inte tolerera) den andra som tolerans framstår som den ultimata segern.