Korkade rasister?

Under den senaste tiden har en kunnat läsa ett antal artiklar som påvisar sambandet mellan låg intelligens och rasism. Dessa har delats flitigt i olika sociala medier och personer har belåtet kommenterar att detta minsann bekräftar vad vi alla redan visste – rasister är såklart puckon. Och naturligtvis finns det som antirasist något härligt i att läsa dessa. Istället för politisk debatt, som ju är så himla icke-konklusiv och öppen, får vi här svaret svart på vitt: är du rasist så är du troligtvis korkad.

Samtidigt tycks detta svar vara bedrägligt i just sin enkelhet. För egen del har jag sedan första gången jag stötte på dessa artiklar haft en känsla av att de i stor utsträckning fungerar som ett sätt att externalisera problemet. För visst kan det vara på det viset att rasister tenderar att vara lågintelligenta – jag tror det stämmer – men det är ju inte alls på det viset att individers låga intelligens förklarar rasism som ett samhälleligt/strukturellt fenomen. Framförallt två problem tycks mig uppenbara. 

Å ena sidan tycks talet om rasism och låg intelligens baseras på en otillräcklig problematisering av själva begreppet intelligens. Om vi accepterar att det finns ett samband mellan låg intelligens och rasism, bör vi då inte ställa vissa kritiska frågor kring produktionen av låg intelligens på en samhällelig nivå? Det vill säga, är det så att vi ser en fascistisk vår i Europa på grund av att ovanligt många av de som nu utgör Europas befolkning föddes lågintelligenta, eller är det så att vi ser en alltmer ojämlik distribution av kunskap och intelligens i Europa till följd av bland annat större och större privatiseringar av utbildningen? 

 Den senare frågan skulle troligtvis göra det svårare för utbildade medelklassmänniskor att se så hånfullt på rasister och deras låga intelligens, eftersom det skulle bli nödvändigt att erkänna ett samband mellan inte bara rasism och låg intelligens, utan snarare rasism, klass och rätt till utbildning (även om det bör påpekas att det inte enbart är arbetarklassen som är rasister).  

Å andra sidan skulle en sådan analys vara fortsatt otillräcklig i det att den fortfarande uppehåller sig just vid sambandet mellan låg intelligens och rasism. Detta är vad jag främst menar med ”externalisering”. Om vi antar att det är låg intelligens som skapar rasism så säger vi ju samtidigt att rasismen inte egentligen behöver analyseras – allt som behövs är lite utbildning och så är saken löst. Men är det inte i själva verket så att det är just den ”samhälleliga intelligensen” – alltså, vårt samhälles rationalitet och mål (främst, tillväxt och lönearbete) – som skapar symptomet rasism, en ”idioti” som inte erkänns från den ”intelligenta” synvinkeln men som likväl är förbunden med denna? Som den marxistiska teoretikern Walter Benjamin sa, ”bakom varje fascism finns en misslyckad revolution” – skapas inte den rasistiska förståelsehorisonten av det faktum, å ena sidan, att vi lever inom ett ekonomiskt system som i allt större utsträckning bygger på produktionen av sociala motsättningar, å andra sidan, att vi finner till hands en konventionell visdom som säger att inget annat ekonomiskt system är möjligt?  

Antropologen Claude Levi-Strauss förde ett liknande argument gällande s k ”primitiva” människors tro på myter. Enligt Levi-Strauss bör vi inte förstå myter som en ”primitiv” ekvivalent till vetenskap; myters syfte, hävdade Levi-Strauss, är inte främst att ge en sammanhängande och rimlig beskrivning av verkligheten, utan snarare att erbjuda en förståelsehorisont att tänka med i en verklighet som till synes är varken sammanhängande eller rimlig. 

Är inte exakt detta sant om rasism? Vi lever i ett samhälle där lönearbete och tillväxt sägs gynna alla, samtidigt som det är alltmer uppenbart att detta enbart gynnar ett fåtal. Rasism är utan tvekan en förståelsehorisont att tänka med i en sådan situation: ”Om det inte är systemets fel så måste det vara någon extern fiendes fel”. Detta etablerar sig inte som en samhällelig ”sanning” på grund av att människor har låg intelligens; det etablerar sig på grund av att vi alla ställs inför en samhällelig rationalitet som varken är sammanhängande eller rimlig – ett ekonomiskt system som å ena sidan bygger på större och större social motsättningar, å andra sidan är ”det enda möjliga”.  

Rasismen, kort sagt, är inte vetenskapligt sann, men den kan framstå som tillräckligt rimlig inom ett samhälle som inte är rimligt. Det är detta samhälle vi måste bekämpa om vi vill bekämpa rasismen. Annars är jag rädd att vi kommer begå samma felslut som rasisterna själva – externaliserar vad som i själva verket är ett internt problem. Rasism, säger vi då, är inte ett uttryck för ett samhälleligt misslyckande, utan ett uttryck för individers misslyckande att tänka.