Hej Hanne!
Nyligen publicerade du en text i DN där du anklagade organisationen
Megafonen för att vara en ”oklar röst” i Husby, med anledning av den
roll som representanter för Husby som Megafonen delvis har fått efter de
kravaller som utspelades där. Du baserade denna tes på ett antal
observationer. Däremot verkar det som om Megafonens ”oklara röst” i
själva verket är din oklara representation.
Bland annat beskrev du ett bråk mellan Megafonen och Svenska Bostäder,
där Megafonen, i sin strävan att få en lokal, ska ha påmint Svenska
Bostäder om att ”det för 3-4 år sedan var kravaller i Husby”. Du
kommenterar: ”Hur ska man tolka det? Som ett krasst konstaterande? Eller
som ett hot? Är Megafonen en demokratisk rörelse eller en organisation
som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som
beskyddarverksamhet?”
Ja du, kanske det. Eller så är det så,
att utan social organisering av socioekonomiskt utsatta områden är det
troligare att kravaller utbryter. Att påpeka det är varken ett ”krasst
konstaterande” eller ett ”hot” – det är en motivering av verksamheten.
Som författaren Alejandro Leiva Wenger nyligen påpekade: ”Problemet med
Kjöllers tolkning är att den kunde gälla nästan vilken organisation som
helst. Organisationer motiverar ofta sin existens och sina resursbehov
genom att peka på diverse problem som man vill lösa – problem som kanske
annars riskerar att förvärras och drabba både individer och hela
samhällen.”
Hursomhelst, på det här viset fortsätter din text.
Gång på gång ställer du frågan ”hur ska man tolka det?” gällande
Megafonens agerande, samt ger läsaren några fullständigt osannolika
tolkningsförslag som insinuerar att Megafonens verksamhet kanske bör
liknas vid maffia- eller terroristverksamhet.
Till exempel har
du kollat lite på gruppens hemsida och ögnat igenom ”tusentals tweets”.
I ett av dessa tweets har Megafonens verksamhet jämförts med ”hur
arbetarrörelsen på bred front byggde upp Sverige”. Anledningen till
denna jämförelse, skriver du, är att Megafonen i likhet med
arbetarrörelsens folkbildande verksamheter ”ordnar läxläsning, möten och
seminarier”, och du finner att det ”kanske kunde ligga något litet,
litet frö av sanning i detta”. Alltså, inte att det ligger ”ett frö av
sanning” i denna jämförelse; det ligger ”kanske” ett ”litet, litet” frö
av sanning i detta – inte direkt ett starkt påstående. Likväl är du noga
med att dementera även detta. Det skulle kunna ligga ”ett litet, litet
frö av sanning” i detta påstående, skriver du, ”om det inte vore för
allt det där andra. Det som arbetarrörelsen inte gjorde”.
Man
undrar nyfiket: vad är det du syftar på? Kanske att Megafonen aldrig har
organiserat storskaliga strejker? (Typ synd). Att Megafonen aldrig har
spöat upp svartfötter? (Bra grej). Att Megafonen inkluderar fler kvinnor
i sitt politiska arbete? (Också bra grej). Nej. Det som skiljer
Megafonen från arbetarrörelsen är ”det revolutionsromantiska språkbruket
i både bild och text”. Jaha! Har du några exempel? Ja. ”Svarta knutna
nävar och formuleringar som ’En enad förort kan aldrig besegras’. Som om
det pågick ett krig. ’Tala är silver, kriga är guld’, skriver någon i
en tweet som retweetas av Megafonen.”
Du vet att det finns en
vers i Internationalen där proletariatet uppmanas att ”skjuta
generalerna”? Denna vers censureras rätt ofta av Socialdemokraterna, men
för den arbetarrörelse som ”byggde upp Sverige” var den i allra högsta
grad närvarande. Men egentligen borde det räcka med refrängen: ”Upp till
kamp emot kvalen, sista striden är här, ty internationalen åt alla
lycka bär”. Och kanske har du missat det, men knutna nävar är något av
ett signum för arbetarkamp – ser du någon sträcka upp en knuten näve i
luften under en politisk demonstration kan du nästan vara säker på att
personen har någon sorts anknytning till arbetarrörelsen (om jag inte
bör läsa dig helt bokstavligt, vill säga: den svenska arbetarrörelsen
var aldrig särskilt inne på just SVARTA knutna nävar, men detta är
knappast något positivt, vad tycker du?).
Och just det, det här med
”en enad förort” – jag vet inte om du har missat även det, men
arbetarrörelsen har genom historien varit rätt tydliga med betona vikten
av ”en enad arbetarklass”. Varför? Eftersom en sådan är mycket mer
svårbesegrad än en splittrad.
Dessutom, det här du skriver om
REVA-dagarna, att Megafonen då hade skrivit på sin hemsida: ”DET ÄR
POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem.” Du frågar dig om man bör
förstå detta som ”civilkurage” eller som ett ”anarkistiskt
medborgargarde”? Alltså, du, jag vet inte. Civilkurage, ja, typ, men det
vore bättre att prata om solidaritet eftersom civilkurage
individualiserar frågan (du känner till den utbredda rasism som finns
inom poliskåren?). Beträffande ”anarkistiskt medborgargarde” så beror
det lite på vad du menar. Om du med anarkistiskt menar att många av de
som delar Megafonens ”revolutionsromantik” identifierar sig själva med
vissa åsikter ur den anarkistiska tanketraditionen – såsom skepsis
gentemot stat och polis (alltså våldmonopolet) baserat på idén att
samhället kan grundas i frivilliga associationer och inte våld – då är
ditt ordval troligtvis ganska riktigt. Vad du menar med ”medborgargarde”
vet jag ärligt talat inte (även om jag lägger märke till den osmakliga
insinuationen att dessa personer är att likna vid de nazistiska
”medborgargarden” som dagarna efter Husbykravallerna drog runt i
Stockholms förorter för att spöa människor som de identifierade som
utlandsfödda). Ett bättre ord här vore ”motstånd”.
Jag skulle
med andra ord kunna köpa att du kallade detta för ett ”anarkistiskt
motstånd” om du var väldigt noga med att definiera ordet ”anarkistiskt”
(förslagvis i stil med min definition), samt påpekade att detta inte
nödvändigtvis är en dominant ideologi i sammanhanget, utan snarare ett
ord som du själv använder för att beskriva det som händer.
Jag ska dock säga det, att jag inte tror att dessa missförstånd framförallt
bottnar i din okunskap om arbetarhistoria, anarkistisk idétradition,
eller något liknande. Jag tror att allt hänger på din grundläggande
problemformulering. Du skriver: ”Oviljan att ta avstånd från våldet, men
samtidigt säga att man inte har någonting med det att göra, skulle
kunna tolkas som att Megafonen inte riktigt representerade någon av de
två parterna som striden egentligen stod emellan: varken kravallisterna
eller de Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen.”
Kanske det - men det skulle också kunna tolkas som att Megafonen här har lite mer analytiskt
finess än du. Trots att relationen mellan ”kravallisterna” och ”de
Husbybor som rasande tvingades åse vandaliseringen” är antagonistisk –
de ena förstörde de andras bilar, det har ingen missat – vill Megafonen
inte stirra sig blind på relationen mellan dessa två grupper.
Anledningen är att bilbränderna, enligt Megafonen, är ett symptom på en
annan antagonistisk relation. Denna andra relation kan benämnas på en
mängd olika sätt – innerstad-förort, arbete-kapital, centrum-periferi,
hegemonisk vithet-de Andra – men den grundläggande poängen är mer eller
mindre densamma oavsett vilka begrepp man väljer. Det är inte på det
viset att problemen i Husby är ett resultat av att det å ena sidan finns
människor som vill bränna bilar, å andra sidan människor som vill
slippa få sina bilar brända. Istället kan båda dessa grupper,
bilbrännarna och bilägarna, förstås som ”enade” i relation till de
kapitalintressen som har härjat i Husby under de senaste tio åren, kapitalintressen som
har förvandlat gemensam välfärd till privat vinst. Detta är enligt
Megafonen den egentliga konflikten, och här finns egentligen ingen
oklarhet gällande vilka de representerar: de representerar både
bilbrännarna och bilägarna, emot kapitalintressen. (Jag vet inte om du
missade det, förresten, men Megafonen hade en insamling för att kunna
betala självrisken för de människor vars bilar hade blivit brända.)
Jag tror att det är just oförmågan att se denna ”interna” antagonism (mellan ”kravallisterna” och ”de Husbybor som rasande tvingades åse
vandaliseringen”) som ett uttryck för en antagonism mellan hela Husby och
externa krafter som gör Megafonen till en så ”oklar röst” i dina öron.
Det är denna oförmåga som gör dig tvungen att glömma bort hur
arbetarrörelsen inte bara kämpade för arbetarklassens rättigheter utan
även emot överklassens privilegier, samt hur ett våldsmonopol inte
betyder samma sak för alla i ett ojämlikt samhälle.
Men
framförallt känner jag såhär: du behöver inte hålla med om Megafonens
analys. Du kan fortsätta tänka att ”den egentliga konfliken” står mellan
de som bränt bilar och de som fått sina bilar brända. Men om du bara
hade försökt ta dig an Megafonens analys hade du förstått att den är
tämligen tydlig. För du vet, det är inte så att en röst är oklar bara
för att man själv inte förstår. Ibland måste man lyssna bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar