Våld är våld

Under de dygn som gått sedan kravallerna i Husby startade har mycket fokus lagts på ”våldet”. Kan vi förstå det? Kan vi acceptera det? Vad ska vi göra åt det? En dominant utgångspunkt hos många debattörer har varit att ”våld är våld”. Till exempel sa stadsminister Fredrik Reinfeldt, när han fick frågan om varför han uttalade sig snabbare om våldshoten mot två tränare i Djurgården än om kravallerna i Husby, att han ”är mycket konsekvent i att stå upp mot våld varhelst det än uppträder” (DN 2013-05-21). Samma inställning till våldet återfinns hos Edith Escobar, Ordförande i Öppna moderater Syd, som skriver att ”Vi måste sluta med att säga att vi ’förstår varför de beter sig så’ för detta bara legitimerar ett beteende som endast leder till ännu mer våld” (Newsmill 2013-05-22), samt hos Lawen Mohtandi som skriver att ”Våld skapar rädsla. Våld skapar tystnad. Och det skapar mer våld. När steget in i våldets logik väl är taget är det svårt att vända om” (DN 2013-05-22).
 

Till skillnad från Escobar (vars argument mest bygger på att sanningen är farlig och därför bör undvikas) har Mohtandi naturligtvis en poäng. Våldets logik är ofta mer våld. Men hennes text bygger likväl på en kategorisk ovilja att förstå våldet. Våld är våld. Vi kan inte göra skillnad på olika typer av våld, sätta våldet i kontext, värdera olika former av våld olika; vi kan bara, som Reinfeldt säger, ”stå upp mot våld varhelst det än uppträder”. Fördöma våldet. ”Fördömer du våldet?” Det är den första och sista frågan. Som SvD:s Sanna Rayman uttryckte saken (SvD 2013-05-22): ”Är det rimligt att vuxenvärlden och samhället går de barnsliga och oansvariga ’därför-förklaringarna’ till mötes på det vis som vi ofta gör?” (Nej, tyckte hon.)

Det kan tyckas som en självklar, humanistisk hållning. Problemet är att våld inte är våld. Det finns en väldig skillnad mellan det våld som ligger i att sälja människors hem till riskkapitalistbolag, att förneka människor deras demokratiska rättigheter och att ljuga om ett mord begått av poliser, och det våld som ligger i att reagera: att bränna bilar.

Det ultimata beviset på att denna skillnad existerar, tycks det mig, är att inte ens de som allra ljudligast hävdar att ”våld är våld” – de som baserar hela sin förståelse av Husbykravallerna på denna tes (bland andra Sveriges stadsminister) – verkar tycka att ”våld är våld”: detta gäller enbart när ”fel” människor använder våld, och kanske framförallt när ungdomar i förorten förstör egendom. Såhär skrev Reinfeldt på sin Facebooksida: ”Vi har grupper av unga män som tror att man kan och bör med våld förändra samhället. Låt oss vara tydliga. Detta är inte okej. Vi kan inte låta våldet styra.”

Gäller detta även de unga män i poliskåren som ”betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld”, som en före detta ”hårding” i Stockholms piketpolis beskrev kårandan? Svaret är nej. När poliser misshandlar människor verkar våld vara den mest sublima handlingen i hela världen, öppen för en mängd tolkningar, aldrig uttömd på mening. Då kan våld till exempel vara "nödvändigt", eller en fråga om "demokrati". I anslutning till sådant våld kan en lögn lätt bli en ”felkommunikation”.

Minns vad polisen skrev efter första nattens kravaller: ”Okunskap gällande polisers rätt att använda våld har inatt lett till att några ungdomar har hämnats på polis genom att bränna flertalet bilar och förstöra rutor för flera hundratusentals kronor […] Vi tänker de närmaste dagarna arbeta synligt för att visa att vi inte tänker ge oss. Att förstöra bilar, krossa rutor och kasta sten på polis är ett hot mot demokratin och svensk polis är här för att upprätthålla demokrati, lag och ordning.” Om man inte visste bättre kunde man tro att ”våld är våld” och att vi därför måste stå upp mot det ”varhelst det än uppträder”. Polisen vet bättre: deras våld ”är här för att upprätthålla demokrati, lag och ordning.”

Polisens våld upprätthåller lag och ordning; Husbyungdomarnas våld är ett hot mot lag och ordning. Detta är skillnaden, inte det faktum att de ena är våldsamma och de andra inte.

Det finns med andra ord två olika former av våld. Å ena sidan: det våld som ständigt måste till för att upprätthålla det rådande systemet; det malande, strukturella våld som bland annat gör sig tillkänna när lösningen på överklassens brott (svart städhjälp, skatteflykt) är legalisering av samma brott (RUT, skattesänkningar). Detta våld är ständigt närvarande när ”ingenting händer” i förorterna. Å andra sidan: det våld som uppträder som ”spontana” explosioner av ”meningslöst” våld; saker ”händer” i förorterna. Svaret på detta våld är inte legalisering: det är ”demokratiskt” våld i namn av ”lag och ordning”.

Men Reinfeldt har fel när han säger att Husbyungdomarna ”tror att man kan och bör med våld förändra samhället”. Det är precis tvärtom. Det är Reinfeldt själv som tror det. Skillnaden är att Reinfeldts våld är helt lagligt. Hans regering har sålt ut förorter som Husby till riskkapitalbolag, skapat växande klyftor i skolan, skapat ojämlikhet i sjukvården, och så vidare. Dessa är våldsamma handlingar som har förändrat samhället: Reinfeldt vet att han kan använda dem, och han anser att han bör. Att bränna bilar är om något ett uttryck för att ungdomarna inte har möjlighet att förändra samhället med hjälp av sådant våld. Därför tar de till det enda våld som de har tillgång till, den typen av ”meningslöst” våld som i sig inte förändrar någonting: bränner bilar, kastar stenar. Det är inte våld som vill förändra; det är våld som belyser våldsamma förändringar.

När polisen använder våld mot dessa ungdomar för att upprätthålla ”demokrati, lag och ordning” gör de därför inte detta för att får bort våldet ur samhället. De byter bara ut en form av våld mot en annan; de byter ut det våld som kallas för ”kaos i förorterna” mot det våld som kallas ”samhällets ordning”.