Våldet och "extremvänstern"

I en nyligen publicerad text på SVT Debatt (2012-09-23) ställer sig journalisten Anna-Lena Lodenius frågan: ”Hur kan det komma sig att avståndstagandet från våld är så mycket större när det kommer från höger än när det kommer från vänster?”  Svaret finner Lodenius, troligtvis helt riktigt, i de ideologiska motiv som vanligtvis motiverar radikalvänsterns våld, en tes hon stöder genom att citera en rapport från statliga Medierådet där skillnaden mellan högerextrema grupper och vänsterextrema grupper definieras på följande sätt: 

”Till skillnad från grupper som är principiella motståndare till demokratiska värden och praxis [alltså högerextrema grupper] är den form av radikalvänster, till vilken de autonoma grupperna kan räknas, kritiker av en liberal/konstitutionell praxis av demokrati, men den är inte principiellt antidemokratisk. Man tar inte avstånd från demokratiska värden i generella termer av grundläggande medborgerliga rättigheter.”

Med andra ord: anledningen till varför radikalvänsterns våld är mer accepterat än radikalhögerns är att de förra inte är emot demokrati som princip, utan bara dess parlamentariska form. Så långt är jag och Lodenius överens, ska sägas – och svårt är annat, då detta får sägas vara en tämligen neutral beskrivning av verkligheten.

Sedan tar dock texten en märklig vändning, där Lodenius söker konstruera ett argument baserat på vad som i mina ögon framstår som ett logiskt felslut. Å ena sidan uppmärksammar hon, som vi sett, att den autonoma vänstern ibland rättfärdigar våld ur ett avfärdande, inte av demokratin som princip, utan av den parlamentariska demokratin. Den autonoma vänstern, skriver hon, ”anser över huvud taget inte att rättsstaten är legitim eftersom de menar att den är satt att försvara det rådande kapitalistiska samhället.” Å andra sidan försöker hon övertyga oss att varje sådant resonemang måste vara oförsvarligt då det inte kan försvaras på parlamentarisk-demokratisk grund: ”Hur jag än vrider och vänder på begreppen kan jag inte få detta till samma demokratisyn som den parlamentariska demokratin”

I texten följer dessa resonemang direkt på varandra, vilket gör förvirringen ännu större. Varför tänker Lodenius att hon ska finna ”samma demokratisyn som den parlamentariska demokratin” hos politiska grupper vars praktiker (och nu syftar jag inte enbart på våld) är sprungna ur ett avståndstagande av just den parlamentariska demokratin? Som läsare är det inte alls uppenbart. Erkänner Lodenius att det finns en skillnad mellan demokrati som princip och demokrati som parlamentarisk form? Både ja och nej, tycks det som; hon erkänner att autonoma vänstergrupper erkänner det, samtidigt som hon avfärdar dessa grupper som odemokratiska i samma stund som hon finner att deras praktiker inte är förenliga med parlamentarisk demokrati.

”Hur demokratiskt är det att slå ner någon som deltar i en tillståndsgiven demonstration anordnad av ett politiskt parti? Låt vara att man inte delar detta partis åsikter. Men den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som innefattar även rätten att offentliggöra sina åsikter i form av demonstrationer, gäller även Svenskarnas parti.”

Lodenius tillskansar sig alltså en bredare poäng än hon har mandat för. Hon hade kunnat ställa frågan: ”hur förenligt med parlamentarisk-demokratiska principer är det att slå ner någon som deltar i en tillståndsgiven demonstration anordnad av ett politiskt parti?” och då ge som svar ett kraftfullt ”nej” (om vi för stunden bortser från det faktum att en demonstration anordnad av SvP lika gärna skulle kunna betraktas som hets mot folkgrupp och därför olaglig). Parlamentarisk demokrati handlar om att föra politik inom ramarna för rättsstaten. ”Misshandel”, som Lodenius påpekar, ”är brottsligt oavsett vem offret är”. Detta stämmer, naturligtvis – detta är generallt sant om våld. Frågan är dock om våld är oförenligt med demokratiska principer.

När personer som Lodenius säger att våld och demokrati utgör oförenliga principer menar de egentligen att det parlamentarisk-demokratiska systemet förutsätter ett våldsmonopol där bara en grupp i samhället får lov att utöva ”legitimt” våld – polisen. Problemet, som nästan alltid förblir outtalat, är vad som ofta brukar kallas ”suveränitetens paradox”. 

Än gång i tiden låg den officiella politiska makten hos en suverän härskare, såsom en kung eller en despot. Denna person hade den ostensiva makten över liv och död inom rikets gränser. Genom historiens lopp har dock dessa härskare avsatts, och den suveränitet som de åtnjöt kopplats till en ny identitet: ”folket”. När polisen använder våld så är detta ”legitimt” eftersom de förkroppsligar folkets suveränitet – de upprätthåller lagen. Omvänt är lagen ”legitim” eftersom den utgår från folket. 

Frågan är: hur etablerade folket lagens legitimitet? Genom olagliga våldshandlingar! När exempelvis franska revolutionens frihetskämpar störtade den dåvarande kungen gjorde de sig skyldiga till landsförräderi enligt de lagar som de föddes under. Problemet (från lagens synvinkel) är såklart att de lyckades, och på så vis upphävde dessa lagars legitimitet till förmån för nya. Paradoxen är alltså: varje system av lagar vilar ytterst på de olagliga våldshandlingar som än gång etablerade detsamma.

Att som Lodenius avfärda vänsterextremisters våld som odemokratiskt eftersom det inte är förenligt med det parlamentarisk-demokratiska systemet är därför inte bara logiskt märkligt – det bygger på en blindhet inför den parlamentariska demokratins själva konstitution. Allra tydligast blir detta när Lodenius avfärdar vänsterextremisters våld eftersom ”den enda rimliga inställningen måste vara att ändamålet inte helgar medlen, och att våldsam politisk extremism måste bedömas lika oavsett vilken ideologi som ligger bakom.” Det finns två sätt att läsa den här meningen, internt motsägelsefulla. Antingen tar en det första ledet bokstavligt: ändamålen helgar aldrig medlen. Problemet är då att den parlamentariska demokratins legitimitet inte länge kan antas på det oproblematiska vis som Lodenius gör. Hur kan vi till exempel förklara det våld som polisen utför när de pepparsprejar vänsteraktivister om inte som ett medel som ostensivt helgas av sitt ändamål (att upprätthålla lag och ordning)? 

Eller så tar en det andra ledet på allvar: ”våldsam politisk extremism måste bedömas lika oavsett vilken ideologi som ligger bakom.” Detta skulle kunna läsas som ett implicit erkännande från Lodenius sida att våldsam politisk normalitet – alltså, parlamentarisk demokrati – inte är bunden av lagen (inom vilken våldshandlingar mot andra människor ju är brottsliga) eftersom lagen är sprungen ur just denna normalitet. Problemet med denna läsning är än en gång att den skillnad som Lodenius tidigare upprättat mellan vänsterextremism och parlamentarisk demokrati – en skillnad mellan våld och icke-våld – nu enbart tycks grundad i konvention. Varför det ena alternativet är bättre eller mer demokratiskt än det andra är inte längre så självklart när båda är våldsamma – detta säger ju i princip Lodenius själv.

Anledningen till varför allt detta är viktigt – utöver det faktum att politisk diskurs bör grundas i sanning och inte lösryckta påståenden – är främst att Lodenius grundläggande inställning är riktig: demokrati och våld utgör troligtvis oförenliga principer. Åtminstone om våldet får en alltför central (konstitutiv) ställning i samhället. Problemet med Lodenius text är att hon inte tar denna princip på allvar, att hon inte applicerar den konsekvent. 

Jag tror att nästan alla är överens om att demokrati och våld är, om inte oförenliga, svårförenliga: om exempelvis en grupp människor ska besluta om någonting gemensamt så är det onekligen ett problem om en part när som helst kan ringa in beväpnade män för att få igenom sin position. Samtidigt lever vi i ett samhälle där det politiska systemet bygger på just möjligheten att ringa in sådana män när en vill upprätthålla vissa aspekter av den parlamentariska demokratin – med Lodenius ord kan sådana män ringas in för att skydda ”den grundlagsskyddade yttrandefriheten, som innefattar även rätten att offentliggöra sina åsikter i form av demonstrationer, [och som] gäller även Svenskarnas parti”.

Om å andra sidan skillnaden mellan våld och icke-våld inte sammanfaller med skillnaden mellan vänsterextremism och parlamentarisk demokrati kanske vi bör ställa frågan: vad händer med människors politiska fantasi i ett samhälle där demokrati har kommit att betyda ungefär ”rätten att välja mellan olika varianter av samma system en gång var fjärde år”, och där detta system eller denna ”demokrati” också betyder ”våldsmonopol”? Lodenius tar upp ett antal vänsterextrema grupper som i hennes ögon misslyckats då de förlitat sig i för stor utsträckning på våld: ”det saknas inte exempel i historien på hur vänstergrupper som Baader Meinhof-ligan, Röda brigaderna och Blekingegadebanden stått för avancerade former av brottslighet och våldsanvändning.” Men är det verkligen så att dessa grupper ”introducerade” våldet på den politiska spelplanen, som Lodenius antyder? Vore det inte möjligt att tänka på deras våld som istället ett uttryck för just det system som de vill bekämpa: de säger sig stå för en sann demokrati bortom den falska parlamentariska demokratin, samtidigt som deras föreställningshorisont är så färgad av den parlamentariska demokratin att de inte kan föreställa sig demokrati utan våld?

Och kanske ännu svårare: om vi å ena sidan hävdar att demokrati och våld utgör oförenliga principer, å andra sidan lever i en ”demokrati” vars grundläggande struktur nödvändiggör existensen av ett ”legitimt” våldsmonopol, hur är det möjligt att skapa genuint demokratiska strukturer utan att med våld förgöra de som nu går under namnet ”demokrati”?